Lars Gustafssons poesi står sig stark

Lars Gustafsson. Elden och döttrarna. Valda och nya dikter. Atlantis

Lars Gustafsson har varit flitigt i elden under åren. Säg något denne renässansmänniska inte tagit sig an. Som romanförfattare och poet håller jag honom högt. I vår samlar Gustafsson äldre och nyskrivna dikter i Elden och döttrarna. Dikter som genomgående berättar om allts förvandling och slutliga upplösning. I dikten Allt järn längtar att bli rost är ett tydligt exempel. ”Vassa eggar / blanka svärd och tunga yxor / varar aldrig i oändlighet”, skriver författaren med ett eko från romantiken och Tegnér.

Lars Gustafssons dikter är rika på associationer och karaktäriseras av den lätta, gränslösa levitation som besjälar poesin. Med ”levitation” avser jag det inte sällsynta inslaget i mångas konstnärskap, nämligen att lyfta upp det triviala ur det vardagliga och genom detta skapa något exklusivt. Saken eller företeelsen som exponeras förblir hela tiden detsamma men möjligheterna att se nya sammanhang skapas. Det kan även innebära som med järnföremålen att det studerade förtydligar allts förgänglighet. Ett övergår i ett annat. Dikternas föremål är fragment som tillsammans bildar en helhet. Gustafsson diktar om hur allt har sin tid. I en dikt konstaterar han att leksakerna i lådan som påträffas i sommarstugans förråd tillhör barnen som firar sin femtioårsdag.

Jag har alltid fått känslan när jag läser Lars Gustafssons dikter att jag befinner mig i ett gamla tiders läroverk. Där står poeten som en lektor och visar fram föremål ur vitrinskåpen eller så berättar han om händelser i historien och i geografin. Naturvetenskapen och filosofin får även de sina beskärda delar. Mysfaktorn är stor. Ibland skärps tonen och vad som skulle kunna landa i ett slags moralism förblir vid konstaterandet att vår tids människor och sådant som sysselsätter de flesta är tämligen misslyckat. I en dikt där så att säga järnet i svärdet ännu inte mist sin skärpa skriver han:

Tio miljarder skruvmejslar
men ingen skruv

Detta nederlag som är vi,
som är det enda som vi är.


PETER HULTSBERG

Tre diktsamlingar att läsa under sommarlediga dagar

Anna Ancher. I trädgården

Jag hittar tre nyutkomna diktsamlingar som jag finner vara lämplig läsning under
sommarlediga dagar: Kristoffer Leandoer, Övningsuppgifter, Pontus Arvstrand, När marken är platt sjunker himlen samt Susanne Ringell, På utvägen var jag en annan.

Leandoer är lekfull. Övningsuppgifter uppges vara ett instuderingshäfte. När väl läsaren tillgodogjort sig teori och praktik i konsten att andas rätt skall inte enkom denna färdighet vara inhämtad utan också insikten om allts mening. Leken roar, men skratten stannar inte i flabbet. Arrangemanget imponerar. Insprängda sentenser bildar hållplatser som på sitt sätt skapar parallellehandlingar till själva instruktionerna. Poeten skriver klurigt i stort som smått, inte minst i följande kapris över optikern och filosofen Spinoza: ”Spinoza var kanhända en duktig optiker, men visste han verkligen när det var dags att blunda?”

I samlingen När marken är platt sjunker himlen skriver Pontus Arvstrand en naturlyrik såsom så mången lyriker före honom försökt beskriva scener från naturen i verbala bilder. Sätten är många. Poeten har sin mycket personliga stil. Med en vinterdikt vill jag illustrera vad jag menar: ”Snö, istället för regn. Det är närmare tjugo än tio grader kallt. Allt blir så lätt i kyla. Också snön på träden, som borde tynga ner deras grenar, är lätt, nästan svävande. Snön lyfter träden uppåt. Allt lyfts uppåt”.

Som framkommer märks en rörelse i beskrivningen. Tiden som ett påtagligt inslag i bilden. Denna rörelse lockar fram känslor och psykologiska dimensioner. Vi kan känna hur lätt det är att andas i dagen draperad av nysnö. Renhet. Frihet. Tidlöshet. Tekniken som poeten använder sig av möjliggör också att det slags frågor som manar fram mystiken kring alla obesvarade frågor exponeras. Arvstrand skriver: ”Dom korta dagarna och långsamma nätterna. Ansiktet och händerna, det är så man visar sig. Människan är bilder mer än ett språk, men all väntan, hur förklaras den”.

I Susanne Ringells diktsamling På utvägen var jag en annan ingår en svit sommardikter med rubriken Som kretsloppet sina årstider. Jag tar dessa sommarexteriörer till mitt hjärta utan vidare. Sommaren såsom den traditionellt kan upplevas beskrivs så innerligt att både humor och tacksamhet bryter igenom. Stråk av förundran inför det faktum att poeten får vara med bidrar säkert till dessa förnimmelser. Ibland skriver Ringell dråpligt som i dikten om hur kroppen och baddräkten inte kommer överens om storleken. Men än mer färglägger hon stunderna i trädgården med igelkott och stämningar som går i och ut ur vandra under ett dygn. I närheten finns havet, men också en Adam som längtas hem. Sommaren som en nåd? Mitt i allt elände som utspelas omkring en nutidsmänniska får den tanken slå rot i dikterna. Ringell skriver:

En dag när nåden var tllgänglig
och böljande
maneterna med enkla blomma i lila-
mitten
hade tyst släktträff vid bryggan
sälsam jag
länge i havet pånyttfödd kut



PETER HULTSBERG

Två danska poeter med rötterna i den klassiska poesin

Ur Orfeus och Eurudike, etsning av Palle Nielsen. Sören Ulrik Thomsen och Morten Söndergaard.

Poesi: att vända ryggen till, men se livet rakt i ögonen.

Poesi: att vända ryggen till, men se livet rakt i ögonen. Orden är Morten Søndergaards, en av två danska poeter som i vår oförblommerat publicerar dikter som står djupt rotade i den klassiska poetiken. Den andre är Søren Ulrik Thomsen. Den danska lyriken upplevde en storhetstid vid mitten av förra seklet när poeterna kring tidskriften Vindrosen var aktiva. Sedan har det med jämna mellanrum blåsts eld i glöden och grannlandets poeter har lyst med eldskrift i varjehanda fora. Dansk poesi, precis som i fallet med den finlandssvenska lyriska modernismen har hos somliga i vårt land alltid värderats högt. På tal om de finlandssvenska poeterna så har dessa, särskilt Rabbe Enckell, återvänt till de klassiska motiven från antiken, myten om Eurydike och Orfeus till exempel. Så var fallet också med flera av de danska författarna, jag erinrar mig till exempel Ole Sarvig och hans samarbete med grafikern Palle Nielsen kring myten om Eurydike och Orfeus.

I Morten Søndergaards Ett steg i rätt riktning (Rámus) och i Søren Ulrik Thomsens Skakad spegel (ellerströms) finns flera dikter som förvaltar klassicismen från tidigare generationer. Och Eurydike och Orfeus möter oss igen. Vad kan jag berätta om Orfeus?, frågar Søndergaard och svarar: ”Att han vände sig om och uppfann versen, att han gick framför och vände sig om sjungande”.

Att de båda nu aktuella poeterna blickar bakåt för att i samtiden dra lärdomar av tidigare generationers insikter blir uppenbart under läsningen av Søndergaards och Thomsens samlingar. Den senare skriver om tiden som går och om framtiden som plötsligt börjar om från början; om de döda som kör upp och ned med de rostiga hissarna. Ett eko från nobelpristagaren Salvatore Quasimodos välkända dikt ”Var och en står ensam på jordens hjärta / genomborrad av en solstråle - / och plötsligt är det afton”, genljuder. En nymornad existentialism. Thomsen skissar på ett poesins credo när han hoppas att dagen kanske ända tills ikväll ska gå som om inget hade hänt medan allt det alltför stora som till exempel ”jag” och ”du” och på den tiden och nu och allt som vi vet och inte vet så länge det varar, ska erbjudas plats och inhysas i "dikternas små skeva skjul".

Det ovan refererade hos Thomsen är en lovsång till poesin där människors tidlösa frågor ryms, och där samma människors existentiella frågor artikuleras. Liknande apoteoser interfolieras också i Søndergaards texter, som här när han skriver: ”Idag tänkte jag på att litteratur är människans kollektiva minne, och att poesin är ett sätt att hålla det vid liv”.

Den rika traditionen från Vindrosens poeter blommar på nytt i dessa två diktsamlingar. Och vad mera? Bildspråket upplever en renässans. Ogenerat, och liksom på trots mot en kritik som från tid till annan riktas mot metaforerna i poesin, beskriver Thomsen maskrosornas ljus om våren som är det ett upptänt tivoli. De båda diktsamlingarnas respektive titlar är talande: Skakad spegel och Ett steg i rätt riktning. Speglar reflekterar och gåendet framåt söker inspiration långt bakåt i tiden.


PETER HULTSBERG

Vårvindar i gymnasieskolan

Debatten om nutida skola och dess problem kan blåsas av


Skoldebatten har varit intensiv under senare år. Särskilt drabbad är gymnasieskolans verksamhet. Varje dag är det något utspel om hur problemen i skolan bäst kan lösas. Dessa många debattinlägg skiljer sig åt så det går att fråga om det är samma verklighet som skildras. Dessutom brukar debattörerna hänvisa till allsköns vetenskapliga undersökningar som legitimerar den egna åsikten. Men nu kan debatten blåsas av för vid skolan för Internationella studier på västkusten (ISV) har skolledningen tagit konsekvenserna av flera års enkäter och låter meddela följande:

Ingen lärare ska vara äldre än 35 år. Pedagogen bör ha ett utseende som kan attrahera såväl pojkarna som flickorna. Dessutom vara käck, idrottsintresserad, allmänt modern och aktivt verka för att den senaste digitala tekniken kommer eleverna till gagn. Ingen lärare bör heller tala längre än cirka 10 minuter per lektion. Innehållet i dessa lektioner ska helt och hållet vara anpassat till elevernas intressen. Särskilt bör pedagogen beakta att unga personer i vår tid drömmer om en framtida karriär inom media varför besöka av representanter från tidningar, radio och TV, samt studiebesök till platser där sådan verksamhet pågår bör ingå i undervisningen, flera gånger i månaden. Dock inte överdrivet många besök. Dessa avbrott i den allmänna tristessen kan då komma att uppfattas som tråkiga.

Man kan invända mot de stränga reglerna som bestämmer hur lärarna ska vara, men med tanke på de förebilder dessa är blir det viktigt med vissa ideal. Lärarna ska således vara rök- och alkoholfria men får gärna feströka och ta några öl när de är med på elevernas fester. De ska helst också vara vegetarianer, om det inte går till överdrift, poängterar en av rektorerna.

För elever som inte tänkt sig en framtid inom mediebranschen kan andra populära inriktningar tänkas utgöra underlag för temastudier: showbiz, mode, pedikyr, tatueringskonst, bartender, idrott och internationella engagemang för att nämna några av flera lämpliga inriktningar.

Det är viktigt att tänka på att läxläsning och olika slags tester på kunskapsinhämtningen bör undvikas. Eleverna känner redan stress så det är onödigt att utsätta dem för ytterligare prövningar. Alltför svåra samhällsfrågor eller resonemang som har med moral att skaffa bör undvikas eftersom det visat sig att sådana frågor inte nämnvärt roar eleverna utan mest oroar dem Läraren ska också beakta att all slags undervisning som påminner eleverna om att de inte känner till viktiga inslag i historien eller insikter i vad som kan kallas allmänbildning ska undvikas eftersom det annars lätt kan bli till följd att ungdomen känner sig kränkt.

Nyordningarna har mött positiva reaktioner men inför ett utspel som att de unga lärarna inte bör inneha sina tjänster mer än några veckor åt gången har viss debatt blossat upp. Men inte mer än att skolledningen är beredd att implementera nyordningen. Därför har ett schema upprättats där lärarna ambulerar mellan skolorna, allt för att inte undervisningen ska upplevas som tråkig.

Den nya pedagogiken har ännu inte utvärderats eller varit föremål för vetenskapliga studier, men en doktorand i Göteborg har så smått börjat följa skolorna på västkusten. Först när en nymornad debatt i landets tidningar tagit farit igen om några år är det läge att utvärdera innovationen, säger en optimistisk representant för skolnämnden.

Humaniora är livsfarligt. Språk och makt

Språk och makt. Humanistdagen den 28/2 2012

Går det att tänka att något kommer att ske blott och bart genom att någon uttalar något? Går det att göra med språket? Inom språkfilosofin finns det satser, uttalanden således, som kallas performativa satser. Begreppen kommer från engelskans ”perform” = utföra, genomföra.. Yttranden i stil med ”Jag döper denna fotbollsarena till Guldfågel arena”, ”Jag förklarar årsmötet öppnat” är exempel på performativa satser. (Egentligen kan vi inte döpa fotbollsarenor eller båtar eftersom dopet är ett sakrament, och så vitt jag vet kommer inte båtar till himmelen. Men vi kallar namngivning av det mesta för dop numera).

På engelska talar man om ”doing something by saying something”.

Performativer ingår ofta i ritual i samband med bröllop, fartygsdop, vadslagning, avkunnande av domar, mötesbeslut osv. Domarens blåsande i pipan för mål i en fotbollsmatch betyder alltså att domaren säger att det är mål. Det är domaren som "gör" mål. Ingen är gift förrän vigselförrättaren säger ”Ni är nu man och kvinna”.

Något blir när någon säger att det är! Här kan vi tala om språkets makt!

Språkvetenskapen ser på verbens funktioner ur lite olika synvinklar. Är det som uttalas ett påstående (indikativ), eller en önskan (konjunktiv) eller en befallning (imperativ). Enkelt uttryckt. Detta kallas verbens modus. Om någon i en debatt om trafiken i innerstan påstår att antalet olyckor vid övergångsställen i city ökat med 25% sedan 2010 är detta att betrakta som indikativ. Så förhåller det sig! Ett sakpåstående som är sant och det stämmer med verkligheten (och falskt om personen ljuger). Men vi kan även använda oss av konjunktiv. Konjunktiv innebär en önskan om något. När åhörarna tar emot informationen om de 25 procentens ökning av olyckor kan uttalandet övergå från indikativ till konjunktiv. Den som upplyser oss om fakta betraktas som någon som önskar att situationen vid övergångsställena måste åtgärdas. Ibland är det inte otänkbart att örat uppfattar ett imperativ. I det här fallet skulle det kunna vara – Förbjud biltrafik i city. Orden och språket har makt. Ett konstaterande kan resultera i en lagändring!


Det finns ett talesätt som säger att om vi spottar på en sten blir den så småningom våt. På liknande sätt kan det förhålla sig med språket. Nyligen har det diskuterats om det ska vara lagligt med omskärelse av pojkar i vårt land. Det är en sedvänja som hör hemma i mosaiska religioner, dvs inom judendom och islam. På svenska heter det ”omskärelse” men på hebreiska kallas seden brit mila. Vad samma initiationsrit heter på arabiska vet jag inte, men det viktiga under ceremonin är inte att man skär i pojkens snopp. Jag har inte för avsikt att argumentera för eller mot omskärelse av pojkar här, inte om det gör ont, är integritetskränkande eller något annat. Jag vill endast lyfta fram fenomenet som ett exempel på språkets makt. När det gäller kvinnlig omskärelse tvekar jag inte. Omskärelse av en flicka är ett smärtsamt ingrepp som skadar kvinnan under resten av livet och bör med alla medel bekämpas. Säger vi att någon skär i någons kropp, särskilt i könsorganet, är steget inte långt till att man tänker på stympning, kastrering och allt sådant hör hemma hos hedningar och barbariska folkslag kan vi tycka, mindre utvecklade och således primitiva folk. Judar och muslimer är till skillnad från oss som inte praktiserar omskärelse av pojkar lägre stående. Om ordet "omskärelse" upprepas många gånger har värderingen blivit en sanning. Ordet är som saliven på stenen. Vissa etniska grupper är mer barbariska än vi själva.

När Goebbels som var propagandaminister under nazitiden ville rättfärdiga hatet mot judarna och försvara utrotningslägren visade man före huvudfilmen på biograferna hur råttor i ghettot bekämpades med gas. Växelvis visades råttor springa i gränderna med judar som på ett liknande sätt tog sig fram i det trånga ghettot. Efter många sådana visningar var det lätt för tanken att tänka att också judarna var ett slags ohyra som skulle utrotas.

Om vi vänder på resonemanget och tittar på kristna sedvänjor, dopet till exempel och vi antar att det är någon främmande kulturs människor som studerar oss, vad kan utspelas då. Jo, vi döper våra barn. Vattnet på huvudet betyder att flickan eller pojken ska drunkna, det vill säga dö och uppstå precis som Jesus dog på korset och sedan uppstå till liv igen. Detta kors som är ett av världshistoriens mest smärtsamma tortyrredskap. I princip skulle någon utomstående kunna säga. - Fy vilka hemska människor de där kristna i Sverige är. De dränker sina barn för att de ska göra samma sak som Jesus när han plågades ihjäl på korset. Vi bryr oss inte så mycket om att brit mila handlar om att barnet tas upp i gemenskapen med alla andra judar, den utomstående lyfter inte fram att dopet är en ljus familjehögtid.

Det är med språk och makt, språk och påverkan som med talesätten att som man frågar får man svar och att vi hittar vad vi vill beroende på var vi letar.

Det finns mycket – alldeles för mycket – som är orättfärdigt och dumt i världen för att vi ska blunda för allt detta onda. Självklart ska vi ta itu med sådant som är fel och sådant som förtrycker oss och andra människor. Frågan om omskärelse till exempel. Men ibland har språkets makt vilselett människor och gjort att ondskan på ett onödigt sätt fått utrymme.

För inte så länge sedan var det inte särskilt många som kom till tals. Vi samtalade med dem som stod oss nära och folk läste tidningar och böcker och lyssnade på radio. I vår tid översköljs vi av röster från alla håll. Radiokanaler, tevekanaler, sociala medier. Det är som ett fullständigt ösregn av åsikter som piskar sig in i våra medvetanden. Därför är det inte endast något bra att så många kan framföra sina åsikter. Vi måste vara självkritiska när vi uttalar oss och vi måste gallra bland all information som möter. Det är inte lätt. Ni kommer ihåg sammanblandningen av olika modus. En mottagare av information är inte heller neutral. Vi har alla referenser (sådant vi tänker på) och preferenser (sådant vi gillar). När någon som ogillar bilar i city hör att olyckorna ökat med 25% är det naturligt att tolka uppgiften som en önskan att bilarna ska bort. Det finns så många exempel på liknande förhållanden mellan språket/orden och dess makt att ni alla kan orientera i tankarna åt olika håll och ange exempel. Jag ska inte mer styra era tankar utan ni får själva komma på i vilka sammanhang det kan vara idé att kritiskt granska olika påståenden i frågor som är aktuella i vår egen samtid.

Avslutningsvis några exempel på att också humaniora som forskningsfält kan vara farligt och vilseledande. Det är lätt att tro att något som heter ”humanism” och humaniora - det betyder ju att det är mänskligt - inte skulle bidra till förtryck och olika slags ondska.

Arkeologi. Vem fanns här först? Heliga platser ligger på varandra. Vetenkapen kan alltså inte "köra bort" en viss folkgrupp. ”The Day that Changed the World”. (11 september 2001). Bin Laden är orsaken till allt ont. Ingen annan. Inget annat.Orden äter sig in i våra tankar. Hedersrelaterat våld gäller endast flickor (balkong) inte pojkar, vilket är fel. (Ogillande av homosexualitet). Sovjet lät de olika provinsernas befolkningar hålla på med sina traditioner, folkdanser till exempel, för att slippa uppror. I själva verket var detta något reaktionärt och i förlängningen något som bidrog till förtrycket. Olika perspektiv på historieskrivningen. Ryssarna hade svårt att känna empati med judarna eftersom de själv framstod som offer under kriget.

Den romerske författaren Tacitus skrev 98 e.Kr om folken i Nordeuropa. Han hade aldrig satt sin fot i norra Europa. Föreställningen om en enhetlig folkgrupp bygger på hörsägen. Men han hade hört att det var ett folk som var ljushyat och ibland rödhårigt. Dessa människor gifte sig aldrig med någon utsocknes. Ingen rasblandning alltså. Boken föll i glömska men ett exemplar hittades i ett kloster på 1400-talet. Till utrustningen för en tysk soldat under Andra världskriget hörde att han bar med sig ett exemplar av Tacitus i ryggsäcken i stället för Bibeln (kärleksbudskapet). Den ariska rasen skulle skyddas och förstärkas mot andra folkslag, men också andra ideologier, kommunister till exempel. I Nordeuropa fanns en ras och den var blåögd.

Himlers present till Hitler 1936 var en hällristning från Bohuslän. Avgjutningen av en svastika, ett solkors alltså. Eller i den nasistiska sammanhanget ett hakkors. Historien, arkeologin, språket inte endast är, det måste tolkas i sitt sammanhang.

Humanismen är således inte opolitisk. Det betyder att vi möter en historiebeskrivning och ett språk som kan föra oss vilse.

Hur ska vi samtala med varandra? Ingen vill bli offer för någons språkmissbruk, det vill säga manifuleras, inte heller vill vi låta dem som kanske tänker fel isoleras. Därför måste språket nyanseras. Vi måste samtala och ständigt vara vaksamma mot vad vi och andra tycker och de argument som anförs från representanterna för diverse åsikter. Vi måste se upp med bloggspråket. Aggressiviteten i vissa insändare. Det ansiktslösa och slentrianmässiga tyckandet.

När någon som ett exempel påstår att hon eller han hatar teater leder det ingenstans. Antingen håller vi med eller också blir vi tysta. Språket och dess makt ska användas på ett klokare sätt. Om personen framhärdar i sin uppfattning att han eller hon inte uppskattar teater tjänar alla på om ordet "hata" byts ut mot ”tycker inte om”. Då kan frågan om teater diskuteras på ett betydligt bättre sätt än när vi säger att vi hatar något. Orden och deras makt ska inte användas som plakat under ett demonstationståg. Tvärtom är språket självt ett redskap som öppnar upp allsköns påståenden, nyanserar vad vi och andra grundar sina ståndpunkter på. Språket och insikten att det finns kraft i orden skapar det slags lust och glädje som gör att människor vill samtala med varandra. Språket som maktfaktor ur ett sådant perspektiv är en sund maktordning.

Eller om vi tar ett dagsaktuellt samhällsproblem. Jag tänker på svårigheterna med att samtala om hur vissa invandrare bättre ska kunna integreras i samhället. Ingen tjänar på att det finns grupper som öser fördomar och rena felaktigheter över innevånarna i vissa bostadsområden, lika litet som problemen i samhället kan minska om rasistiska och främlingsfientliga grupper isoleras och möts med ett överlägset, kanske intellektualiserat språkbruk från sådana som betraktas som politiskt korrekta i de dagsaktuella frågorna.

När människor samtalar i en öppen dialog med varandra praktiseras en humanism som hjälper människor att bli mänskligare. Genom en sådan insikt och ambition kommer humanismen att bidra högst påtagligt till att minska utrymmet för dumheten och ondskans när människor möts. Låt oss se upp med språkmissbruk och maktmissbruk

---
Peter Hultsberg
Kalmar 26/2 2012

Ett slags nostalgi. Två av vårens diktsamlingar

Författarna till två av vårens diktsamlingar ser tillbaks på gångna tider. Jag avser Birgitta Lillpers dikter i Industriminnen och Petter Lindgrens diktsamling Jag tänker på Storm Petersen och andra dikter. Ett stillsamt och eftertänksamt ifrågasättande av tidens utfästelser om lycka och framgångar blir tydligt. Mer kanske hos Lillpers än hos Lindgren. Hon skriver: ”makten vet inte till sig, svänger med sjok och trasor, berömmer sig, nyttjar allt den kommer över, målar med stora kritor i näven, definierar strävanden så som den behöver och behagar, säger sig ta i tjänst, tar i sin tjänst, talar i yrsel om skimret som ska komma ur föranstaltningar som dessa”. Och den senare noterar ombord på en buss när han vid ett stopp ser människor i en frisörsalong sitta blickstilla med tidningar i händerna i väntan på att bli klippta: ”även på en någorlunda långsam buss som den här / tror jag ibland / att världen är på väg bort / och utom räckhåll”.

Lillpers skriver på sitt särpräglade språk, ett slags parallellspråk, om sin far och möjligen sorterandet av föräldrarnas kvarlåtenskap när huset töms. Men även om sådant som låter sig hittas på undanskymda platser, bakom ett uthus till exempel: ”Man går meningslösa promenader fulla av begränsningar, ser på grannens byggstil. Kanske bråte som de släpat till en bakre sida”.

Två tempus blir tydliga: nutid och dåtid. Utfästelser om en bättre framtid lockar inte. Redan här och nu frågar diktens jag huruvida det finns något meningsskapande för den som inte nöjer sig med attraktionerna alla tycks bli tilldelade. Ett sökande efter ett tredje som inte erbjuds nutidsmänniskan, något okänt föresvävar poeten.

Lillpers dikter berättar om förlorade erfarenheter och minnen att bygga på inför framtiden. Om sådana amputerade livskvalitéer läser vi i en dikt med motiv från Kraków. Miljön är kyrkorummet men erfarenheten torde dyka upp lite varstans:

Allting vi förlorade.
Närheten till alla dessa händelser och platser
känns hela tiden i
hela kroppen

Dikterna i Petter Lindgrens samling Jag tänker på Storm Petersen och andra dikter hämtar näring ur författarens barn- och ungdomsår, diverse aktiviteter han ägnade sig åt under pojkåren men även allsköns böcker och andra dokument som gjort avtryck. Nostalgi är bara förnamnet, som det heter med en något trött formulering. Också hos Lindgren existerar två tempus: ett möjligen vagt nu och ett klart utmejslat då. Framtiden lär komma, men när så sker är det en ny istid som utplånar allt vad som här fascinerade eller oroade en liten människa.

Trots talet om en istid som kommer att radera ut allt som är och sådant som påminner oss om vad som varit är mysfaktorn hög hos Lindgren. Diktsamlingen är rolig att läsa av långt flera skäl än referenserna till den danske humoristen Storm P. Lillpers nostalgi däremot är dämpad och tung, ibland depressiv. Av den anledningen uteblir inte skönhetsvärdet. Men då stavas det ”hopp”; hoppet att slippa dansa runt den senaste repliken av guldkalven. Hon skriver: ”Överallt dessa beslut om / ytlyster som ska ordna allt / genom att blända allt - / det blåser från fjällen om natten / det rycker i enen / men stjärnorna tycks sitta så fasta”.

PETER HULTSBERG

Wislawa Szymborska har gått ur tiden!

Till minnet av Wisława Szymborska

Wisława Szymborska har gått ur tiden i en ålder av 88 år. Hon föddes i Kraków, 1923. 1996 tilldelades hon Nobelpriset i litteratur. Flera av hennes diktsamlingar finns översatta till svenska. Den senaste i raden, Här, utkom på svenska 2009. Dikterna översattes oftast av Anders Bondegård. Samme översättare har även bidragit till förståelsen av poetens lyrik, inte minst i diverse efterord till diktböckerna.

Hans Ruin har lärt oss att en av lyrikens egenskaper är dess samlande nu. De varvade bildernas här och nu. Tanken på detta har ofta slagit mig under åren med Szymborskas dikter.
Författarens poesi påminner åtskilligt om det slags iakttagelser av vardagen som också kännetecknar flera svenska kvinnliga lyriker. Vardagens här och nu såsom den kan möta oss i dikterna av Ulla Olin och Anna Rydstedt, för att nämna två av dessa vardagsmystiker. En mystik som också veta att blanda in en hel del humor, även om dessa kapriser aldrig blir ofinkänsliga.

Det enkla anslaget i Szymborskas texter är dock bedrägligt. Tämligen omgående befinner läsaren sig i historiska och, hävdar jag, metafysiska utblickar och allsköns spekulationer. Även om det är att förenkla beskrivningen av hennes poesi samlas hennes ämnen i ett här. Ett samlande nu som i sin tur öppnar för drömmar och utflykter i tid och rum.

Det är lustfyllt att läsa Szymborskas dikter. Kanske detta beror på igenkännandets glädje? Eller på författarens intelligens? Vem mår inte bra av att umgås med begåvade personer? Inte sällan är poeten ironisk. Det gäller särskilt när hon avslöjar sina medmänniskor och det bondfångeri som för några ögonblick gjort dem sturska. Genom denna uppfriskande civilisationskritik kan säkert många genom författaren få tröst och upprättelse inför oförrätter som drabbat individen genom åren.

I dikten Icke-läsning sjunger Szymborska långsamhetens och eftertankens lov. Dikten inleds: ”Köper man Prousts verk / får man ingen fjärrkontroll med sig från bokhandeln, / man kan inte zappa / över till en fotbollsmatch / eller en frågesport och vinna en Volvo. / Vi lever längre, / men mindre exakt, / i kortare meningar. / Vi reser fortare, oftare, längre bort, / fast i stället för minnen kommer vi hem med foton. / Här står jag med någon kille. / Där är visst min ex. / Här är alla nakna, / så det är väl på någon strand. / Sju band gud bevare. / Kunde de inte ha sammanfattat, kortat, / eller visat det i hela bilder…”

Ja, vart tog långsamheten och eftertanken vägen? Poeten tog strid för dessa värden. Ofta märker jag att det bland poeterna finns förbedjare. Diktare som utan att skriva läsaren på näsan vill uppmärksamma oss på sådant i tillvaron som ibland kommer i skymundan, men som strängt taget är sådant som gör livet värdefullt och ibland till och med uthärdligt. Wisława Szymborska var en sådan förbedjare och ögonöppnare. Hon kommer att leva vidare i de många bilderna som komprimerats i dikterna till ett evigt här och nu.

PETER HULTSBERG