Språk och makt. Humanistdagen den 28/2 2012
Går det att tänka att något kommer att ske blott och bart genom att någon uttalar något? Går det att göra med språket? Inom språkfilosofin finns det satser, uttalanden således, som kallas performativa satser. Begreppen kommer från engelskans ”perform” = utföra, genomföra.. Yttranden i stil med ”Jag döper denna fotbollsarena till Guldfågel arena”, ”Jag förklarar årsmötet öppnat” är exempel på performativa satser. (Egentligen kan vi inte döpa fotbollsarenor eller båtar eftersom dopet är ett sakrament, och så vitt jag vet kommer inte båtar till himmelen. Men vi kallar namngivning av det mesta för dop numera).
På engelska talar man om ”doing something by saying something”.
Performativer ingår ofta i ritual i samband med bröllop, fartygsdop, vadslagning, avkunnande av domar, mötesbeslut osv. Domarens blåsande i pipan för mål i en fotbollsmatch betyder alltså att domaren säger att det är mål. Det är domaren som "gör" mål. Ingen är gift förrän vigselförrättaren säger ”Ni är nu man och kvinna”.
Något blir när någon säger att det är! Här kan vi tala om språkets makt!
Språkvetenskapen ser på verbens funktioner ur lite olika synvinklar. Är det som uttalas ett påstående (indikativ), eller en önskan (konjunktiv) eller en befallning (imperativ). Enkelt uttryckt. Detta kallas verbens modus. Om någon i en debatt om trafiken i innerstan påstår att antalet olyckor vid övergångsställen i city ökat med 25% sedan 2010 är detta att betrakta som indikativ. Så förhåller det sig! Ett sakpåstående som är sant och det stämmer med verkligheten (och falskt om personen ljuger). Men vi kan även använda oss av konjunktiv. Konjunktiv innebär en önskan om något. När åhörarna tar emot informationen om de 25 procentens ökning av olyckor kan uttalandet övergå från indikativ till konjunktiv. Den som upplyser oss om fakta betraktas som någon som önskar att situationen vid övergångsställena måste åtgärdas. Ibland är det inte otänkbart att örat uppfattar ett imperativ. I det här fallet skulle det kunna vara – Förbjud biltrafik i city. Orden och språket har makt. Ett konstaterande kan resultera i en lagändring!
Det finns ett talesätt som säger att om vi spottar på en sten blir den så småningom våt. På liknande sätt kan det förhålla sig med språket. Nyligen har det diskuterats om det ska vara lagligt med omskärelse av pojkar i vårt land. Det är en sedvänja som hör hemma i mosaiska religioner, dvs inom judendom och islam. På svenska heter det ”omskärelse” men på hebreiska kallas seden brit mila. Vad samma initiationsrit heter på arabiska vet jag inte, men det viktiga under ceremonin är inte att man skär i pojkens snopp. Jag har inte för avsikt att argumentera för eller mot omskärelse av pojkar här, inte om det gör ont, är integritetskränkande eller något annat. Jag vill endast lyfta fram fenomenet som ett exempel på språkets makt. När det gäller kvinnlig omskärelse tvekar jag inte. Omskärelse av en flicka är ett smärtsamt ingrepp som skadar kvinnan under resten av livet och bör med alla medel bekämpas. Säger vi att någon skär i någons kropp, särskilt i könsorganet, är steget inte långt till att man tänker på stympning, kastrering och allt sådant hör hemma hos hedningar och barbariska folkslag kan vi tycka, mindre utvecklade och således primitiva folk. Judar och muslimer är till skillnad från oss som inte praktiserar omskärelse av pojkar lägre stående. Om ordet "omskärelse" upprepas många gånger har värderingen blivit en sanning. Ordet är som saliven på stenen. Vissa etniska grupper är mer barbariska än vi själva.
Går det att tänka att något kommer att ske blott och bart genom att någon uttalar något? Går det att göra med språket? Inom språkfilosofin finns det satser, uttalanden således, som kallas performativa satser. Begreppen kommer från engelskans ”perform” = utföra, genomföra.. Yttranden i stil med ”Jag döper denna fotbollsarena till Guldfågel arena”, ”Jag förklarar årsmötet öppnat” är exempel på performativa satser. (Egentligen kan vi inte döpa fotbollsarenor eller båtar eftersom dopet är ett sakrament, och så vitt jag vet kommer inte båtar till himmelen. Men vi kallar namngivning av det mesta för dop numera).
På engelska talar man om ”doing something by saying something”.
Performativer ingår ofta i ritual i samband med bröllop, fartygsdop, vadslagning, avkunnande av domar, mötesbeslut osv. Domarens blåsande i pipan för mål i en fotbollsmatch betyder alltså att domaren säger att det är mål. Det är domaren som "gör" mål. Ingen är gift förrän vigselförrättaren säger ”Ni är nu man och kvinna”.
Något blir när någon säger att det är! Här kan vi tala om språkets makt!
Språkvetenskapen ser på verbens funktioner ur lite olika synvinklar. Är det som uttalas ett påstående (indikativ), eller en önskan (konjunktiv) eller en befallning (imperativ). Enkelt uttryckt. Detta kallas verbens modus. Om någon i en debatt om trafiken i innerstan påstår att antalet olyckor vid övergångsställen i city ökat med 25% sedan 2010 är detta att betrakta som indikativ. Så förhåller det sig! Ett sakpåstående som är sant och det stämmer med verkligheten (och falskt om personen ljuger). Men vi kan även använda oss av konjunktiv. Konjunktiv innebär en önskan om något. När åhörarna tar emot informationen om de 25 procentens ökning av olyckor kan uttalandet övergå från indikativ till konjunktiv. Den som upplyser oss om fakta betraktas som någon som önskar att situationen vid övergångsställena måste åtgärdas. Ibland är det inte otänkbart att örat uppfattar ett imperativ. I det här fallet skulle det kunna vara – Förbjud biltrafik i city. Orden och språket har makt. Ett konstaterande kan resultera i en lagändring!
Det finns ett talesätt som säger att om vi spottar på en sten blir den så småningom våt. På liknande sätt kan det förhålla sig med språket. Nyligen har det diskuterats om det ska vara lagligt med omskärelse av pojkar i vårt land. Det är en sedvänja som hör hemma i mosaiska religioner, dvs inom judendom och islam. På svenska heter det ”omskärelse” men på hebreiska kallas seden brit mila. Vad samma initiationsrit heter på arabiska vet jag inte, men det viktiga under ceremonin är inte att man skär i pojkens snopp. Jag har inte för avsikt att argumentera för eller mot omskärelse av pojkar här, inte om det gör ont, är integritetskränkande eller något annat. Jag vill endast lyfta fram fenomenet som ett exempel på språkets makt. När det gäller kvinnlig omskärelse tvekar jag inte. Omskärelse av en flicka är ett smärtsamt ingrepp som skadar kvinnan under resten av livet och bör med alla medel bekämpas. Säger vi att någon skär i någons kropp, särskilt i könsorganet, är steget inte långt till att man tänker på stympning, kastrering och allt sådant hör hemma hos hedningar och barbariska folkslag kan vi tycka, mindre utvecklade och således primitiva folk. Judar och muslimer är till skillnad från oss som inte praktiserar omskärelse av pojkar lägre stående. Om ordet "omskärelse" upprepas många gånger har värderingen blivit en sanning. Ordet är som saliven på stenen. Vissa etniska grupper är mer barbariska än vi själva.
När Goebbels som var propagandaminister under nazitiden ville rättfärdiga hatet mot judarna och försvara utrotningslägren visade man före huvudfilmen på biograferna hur råttor i ghettot bekämpades med gas. Växelvis visades råttor springa i gränderna med judar som på ett liknande sätt tog sig fram i det trånga ghettot. Efter många sådana visningar var det lätt för tanken att tänka att också judarna var ett slags ohyra som skulle utrotas.
Om vi vänder på resonemanget och tittar på kristna sedvänjor, dopet till exempel och vi antar att det är någon främmande kulturs människor som studerar oss, vad kan utspelas då. Jo, vi döper våra barn. Vattnet på huvudet betyder att flickan eller pojken ska drunkna, det vill säga dö och uppstå precis som Jesus dog på korset och sedan uppstå till liv igen. Detta kors som är ett av världshistoriens mest smärtsamma tortyrredskap. I princip skulle någon utomstående kunna säga. - Fy vilka hemska människor de där kristna i Sverige är. De dränker sina barn för att de ska göra samma sak som Jesus när han plågades ihjäl på korset. Vi bryr oss inte så mycket om att brit mila handlar om att barnet tas upp i gemenskapen med alla andra judar, den utomstående lyfter inte fram att dopet är en ljus familjehögtid.
Det är med språk och makt, språk och påverkan som med talesätten att som man frågar får man svar och att vi hittar vad vi vill beroende på var vi letar.
Det finns mycket – alldeles för mycket – som är orättfärdigt och dumt i världen för att vi ska blunda för allt detta onda. Självklart ska vi ta itu med sådant som är fel och sådant som förtrycker oss och andra människor. Frågan om omskärelse till exempel. Men ibland har språkets makt vilselett människor och gjort att ondskan på ett onödigt sätt fått utrymme.
För inte så länge sedan var det inte särskilt många som kom till tals. Vi samtalade med dem som stod oss nära och folk läste tidningar och böcker och lyssnade på radio. I vår tid översköljs vi av röster från alla håll. Radiokanaler, tevekanaler, sociala medier. Det är som ett fullständigt ösregn av åsikter som piskar sig in i våra medvetanden. Därför är det inte endast något bra att så många kan framföra sina åsikter. Vi måste vara självkritiska när vi uttalar oss och vi måste gallra bland all information som möter. Det är inte lätt. Ni kommer ihåg sammanblandningen av olika modus. En mottagare av information är inte heller neutral. Vi har alla referenser (sådant vi tänker på) och preferenser (sådant vi gillar). När någon som ogillar bilar i city hör att olyckorna ökat med 25% är det naturligt att tolka uppgiften som en önskan att bilarna ska bort. Det finns så många exempel på liknande förhållanden mellan språket/orden och dess makt att ni alla kan orientera i tankarna åt olika håll och ange exempel. Jag ska inte mer styra era tankar utan ni får själva komma på i vilka sammanhang det kan vara idé att kritiskt granska olika påståenden i frågor som är aktuella i vår egen samtid.
Om vi vänder på resonemanget och tittar på kristna sedvänjor, dopet till exempel och vi antar att det är någon främmande kulturs människor som studerar oss, vad kan utspelas då. Jo, vi döper våra barn. Vattnet på huvudet betyder att flickan eller pojken ska drunkna, det vill säga dö och uppstå precis som Jesus dog på korset och sedan uppstå till liv igen. Detta kors som är ett av världshistoriens mest smärtsamma tortyrredskap. I princip skulle någon utomstående kunna säga. - Fy vilka hemska människor de där kristna i Sverige är. De dränker sina barn för att de ska göra samma sak som Jesus när han plågades ihjäl på korset. Vi bryr oss inte så mycket om att brit mila handlar om att barnet tas upp i gemenskapen med alla andra judar, den utomstående lyfter inte fram att dopet är en ljus familjehögtid.
Det är med språk och makt, språk och påverkan som med talesätten att som man frågar får man svar och att vi hittar vad vi vill beroende på var vi letar.
Det finns mycket – alldeles för mycket – som är orättfärdigt och dumt i världen för att vi ska blunda för allt detta onda. Självklart ska vi ta itu med sådant som är fel och sådant som förtrycker oss och andra människor. Frågan om omskärelse till exempel. Men ibland har språkets makt vilselett människor och gjort att ondskan på ett onödigt sätt fått utrymme.
För inte så länge sedan var det inte särskilt många som kom till tals. Vi samtalade med dem som stod oss nära och folk läste tidningar och böcker och lyssnade på radio. I vår tid översköljs vi av röster från alla håll. Radiokanaler, tevekanaler, sociala medier. Det är som ett fullständigt ösregn av åsikter som piskar sig in i våra medvetanden. Därför är det inte endast något bra att så många kan framföra sina åsikter. Vi måste vara självkritiska när vi uttalar oss och vi måste gallra bland all information som möter. Det är inte lätt. Ni kommer ihåg sammanblandningen av olika modus. En mottagare av information är inte heller neutral. Vi har alla referenser (sådant vi tänker på) och preferenser (sådant vi gillar). När någon som ogillar bilar i city hör att olyckorna ökat med 25% är det naturligt att tolka uppgiften som en önskan att bilarna ska bort. Det finns så många exempel på liknande förhållanden mellan språket/orden och dess makt att ni alla kan orientera i tankarna åt olika håll och ange exempel. Jag ska inte mer styra era tankar utan ni får själva komma på i vilka sammanhang det kan vara idé att kritiskt granska olika påståenden i frågor som är aktuella i vår egen samtid.
Avslutningsvis några exempel på att också humaniora som forskningsfält kan vara farligt och vilseledande. Det är lätt att tro att något som heter ”humanism” och humaniora - det betyder ju att det är mänskligt - inte skulle bidra till förtryck och olika slags ondska.
Arkeologi. Vem fanns här först? Heliga platser ligger på varandra. Vetenkapen kan alltså inte "köra bort" en viss folkgrupp. ”The Day that Changed the World”. (11 september 2001). Bin Laden är orsaken till allt ont. Ingen annan. Inget annat.Orden äter sig in i våra tankar. Hedersrelaterat våld gäller endast flickor (balkong) inte pojkar, vilket är fel. (Ogillande av homosexualitet). Sovjet lät de olika provinsernas befolkningar hålla på med sina traditioner, folkdanser till exempel, för att slippa uppror. I själva verket var detta något reaktionärt och i förlängningen något som bidrog till förtrycket. Olika perspektiv på historieskrivningen. Ryssarna hade svårt att känna empati med judarna eftersom de själv framstod som offer under kriget.
Arkeologi. Vem fanns här först? Heliga platser ligger på varandra. Vetenkapen kan alltså inte "köra bort" en viss folkgrupp. ”The Day that Changed the World”. (11 september 2001). Bin Laden är orsaken till allt ont. Ingen annan. Inget annat.Orden äter sig in i våra tankar. Hedersrelaterat våld gäller endast flickor (balkong) inte pojkar, vilket är fel. (Ogillande av homosexualitet). Sovjet lät de olika provinsernas befolkningar hålla på med sina traditioner, folkdanser till exempel, för att slippa uppror. I själva verket var detta något reaktionärt och i förlängningen något som bidrog till förtrycket. Olika perspektiv på historieskrivningen. Ryssarna hade svårt att känna empati med judarna eftersom de själv framstod som offer under kriget.
Den romerske författaren Tacitus skrev 98 e.Kr om folken i Nordeuropa. Han hade aldrig satt sin fot i norra Europa. Föreställningen om en enhetlig folkgrupp bygger på hörsägen. Men han hade hört att det var ett folk som var ljushyat och ibland rödhårigt. Dessa människor gifte sig aldrig med någon utsocknes. Ingen rasblandning alltså. Boken föll i glömska men ett exemplar hittades i ett kloster på 1400-talet. Till utrustningen för en tysk soldat under Andra världskriget hörde att han bar med sig ett exemplar av Tacitus i ryggsäcken i stället för Bibeln (kärleksbudskapet). Den ariska rasen skulle skyddas och förstärkas mot andra folkslag, men också andra ideologier, kommunister till exempel. I Nordeuropa fanns en ras och den var blåögd.
Himlers present till Hitler 1936 var en hällristning från Bohuslän. Avgjutningen av en svastika, ett solkors alltså. Eller i den nasistiska sammanhanget ett hakkors. Historien, arkeologin, språket inte endast är, det måste tolkas i sitt sammanhang.
Humanismen är således inte opolitisk. Det betyder att vi möter en historiebeskrivning och ett språk som kan föra oss vilse.
Hur ska vi samtala med varandra? Ingen vill bli offer för någons språkmissbruk, det vill säga manifuleras, inte heller vill vi låta dem som kanske tänker fel isoleras. Därför måste språket nyanseras. Vi måste samtala och ständigt vara vaksamma mot vad vi och andra tycker och de argument som anförs från representanterna för diverse åsikter. Vi måste se upp med bloggspråket. Aggressiviteten i vissa insändare. Det ansiktslösa och slentrianmässiga tyckandet.
När någon som ett exempel påstår att hon eller han hatar teater leder det ingenstans. Antingen håller vi med eller också blir vi tysta. Språket och dess makt ska användas på ett klokare sätt. Om personen framhärdar i sin uppfattning att han eller hon inte uppskattar teater tjänar alla på om ordet "hata" byts ut mot ”tycker inte om”. Då kan frågan om teater diskuteras på ett betydligt bättre sätt än när vi säger att vi hatar något. Orden och deras makt ska inte användas som plakat under ett demonstationståg. Tvärtom är språket självt ett redskap som öppnar upp allsköns påståenden, nyanserar vad vi och andra grundar sina ståndpunkter på. Språket och insikten att det finns kraft i orden skapar det slags lust och glädje som gör att människor vill samtala med varandra. Språket som maktfaktor ur ett sådant perspektiv är en sund maktordning.
Eller om vi tar ett dagsaktuellt samhällsproblem. Jag tänker på svårigheterna med att samtala om hur vissa invandrare bättre ska kunna integreras i samhället. Ingen tjänar på att det finns grupper som öser fördomar och rena felaktigheter över innevånarna i vissa bostadsområden, lika litet som problemen i samhället kan minska om rasistiska och främlingsfientliga grupper isoleras och möts med ett överlägset, kanske intellektualiserat språkbruk från sådana som betraktas som politiskt korrekta i de dagsaktuella frågorna.
När människor samtalar i en öppen dialog med varandra praktiseras en humanism som hjälper människor att bli mänskligare. Genom en sådan insikt och ambition kommer humanismen att bidra högst påtagligt till att minska utrymmet för dumheten och ondskans när människor möts. Låt oss se upp med språkmissbruk och maktmissbruk
Humanismen är således inte opolitisk. Det betyder att vi möter en historiebeskrivning och ett språk som kan föra oss vilse.
Hur ska vi samtala med varandra? Ingen vill bli offer för någons språkmissbruk, det vill säga manifuleras, inte heller vill vi låta dem som kanske tänker fel isoleras. Därför måste språket nyanseras. Vi måste samtala och ständigt vara vaksamma mot vad vi och andra tycker och de argument som anförs från representanterna för diverse åsikter. Vi måste se upp med bloggspråket. Aggressiviteten i vissa insändare. Det ansiktslösa och slentrianmässiga tyckandet.
När någon som ett exempel påstår att hon eller han hatar teater leder det ingenstans. Antingen håller vi med eller också blir vi tysta. Språket och dess makt ska användas på ett klokare sätt. Om personen framhärdar i sin uppfattning att han eller hon inte uppskattar teater tjänar alla på om ordet "hata" byts ut mot ”tycker inte om”. Då kan frågan om teater diskuteras på ett betydligt bättre sätt än när vi säger att vi hatar något. Orden och deras makt ska inte användas som plakat under ett demonstationståg. Tvärtom är språket självt ett redskap som öppnar upp allsköns påståenden, nyanserar vad vi och andra grundar sina ståndpunkter på. Språket och insikten att det finns kraft i orden skapar det slags lust och glädje som gör att människor vill samtala med varandra. Språket som maktfaktor ur ett sådant perspektiv är en sund maktordning.
Eller om vi tar ett dagsaktuellt samhällsproblem. Jag tänker på svårigheterna med att samtala om hur vissa invandrare bättre ska kunna integreras i samhället. Ingen tjänar på att det finns grupper som öser fördomar och rena felaktigheter över innevånarna i vissa bostadsområden, lika litet som problemen i samhället kan minska om rasistiska och främlingsfientliga grupper isoleras och möts med ett överlägset, kanske intellektualiserat språkbruk från sådana som betraktas som politiskt korrekta i de dagsaktuella frågorna.
När människor samtalar i en öppen dialog med varandra praktiseras en humanism som hjälper människor att bli mänskligare. Genom en sådan insikt och ambition kommer humanismen att bidra högst påtagligt till att minska utrymmet för dumheten och ondskans när människor möts. Låt oss se upp med språkmissbruk och maktmissbruk
---
Peter Hultsberg
Kalmar 26/2 2012
Peter Hultsberg
Kalmar 26/2 2012
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar