Författarna till två av vårens diktsamlingar ser tillbaks på gångna tider. Jag avser Birgitta Lillpers dikter i Industriminnen och Petter Lindgrens diktsamling Jag tänker på Storm Petersen och andra dikter. Ett stillsamt och eftertänksamt ifrågasättande av tidens utfästelser om lycka och framgångar blir tydligt. Mer kanske hos Lillpers än hos Lindgren. Hon skriver: ”makten vet inte till sig, svänger med sjok och trasor, berömmer sig, nyttjar allt den kommer över, målar med stora kritor i näven, definierar strävanden så som den behöver och behagar, säger sig ta i tjänst, tar i sin tjänst, talar i yrsel om skimret som ska komma ur föranstaltningar som dessa”. Och den senare noterar ombord på en buss när han vid ett stopp ser människor i en frisörsalong sitta blickstilla med tidningar i händerna i väntan på att bli klippta: ”även på en någorlunda långsam buss som den här / tror jag ibland / att världen är på väg bort / och utom räckhåll”.
Lillpers skriver på sitt särpräglade språk, ett slags parallellspråk, om sin far och möjligen sorterandet av föräldrarnas kvarlåtenskap när huset töms. Men även om sådant som låter sig hittas på undanskymda platser, bakom ett uthus till exempel: ”Man går meningslösa promenader fulla av begränsningar, ser på grannens byggstil. Kanske bråte som de släpat till en bakre sida”.
Två tempus blir tydliga: nutid och dåtid. Utfästelser om en bättre framtid lockar inte. Redan här och nu frågar diktens jag huruvida det finns något meningsskapande för den som inte nöjer sig med attraktionerna alla tycks bli tilldelade. Ett sökande efter ett tredje som inte erbjuds nutidsmänniskan, något okänt föresvävar poeten.
Lillpers dikter berättar om förlorade erfarenheter och minnen att bygga på inför framtiden. Om sådana amputerade livskvalitéer läser vi i en dikt med motiv från Kraków. Miljön är kyrkorummet men erfarenheten torde dyka upp lite varstans:
Allting vi förlorade.
Närheten till alla dessa händelser och platser
känns hela tiden i
hela kroppen
Dikterna i Petter Lindgrens samling Jag tänker på Storm Petersen och andra dikter hämtar näring ur författarens barn- och ungdomsår, diverse aktiviteter han ägnade sig åt under pojkåren men även allsköns böcker och andra dokument som gjort avtryck. Nostalgi är bara förnamnet, som det heter med en något trött formulering. Också hos Lindgren existerar två tempus: ett möjligen vagt nu och ett klart utmejslat då. Framtiden lär komma, men när så sker är det en ny istid som utplånar allt vad som här fascinerade eller oroade en liten människa.
Lillpers skriver på sitt särpräglade språk, ett slags parallellspråk, om sin far och möjligen sorterandet av föräldrarnas kvarlåtenskap när huset töms. Men även om sådant som låter sig hittas på undanskymda platser, bakom ett uthus till exempel: ”Man går meningslösa promenader fulla av begränsningar, ser på grannens byggstil. Kanske bråte som de släpat till en bakre sida”.
Två tempus blir tydliga: nutid och dåtid. Utfästelser om en bättre framtid lockar inte. Redan här och nu frågar diktens jag huruvida det finns något meningsskapande för den som inte nöjer sig med attraktionerna alla tycks bli tilldelade. Ett sökande efter ett tredje som inte erbjuds nutidsmänniskan, något okänt föresvävar poeten.
Lillpers dikter berättar om förlorade erfarenheter och minnen att bygga på inför framtiden. Om sådana amputerade livskvalitéer läser vi i en dikt med motiv från Kraków. Miljön är kyrkorummet men erfarenheten torde dyka upp lite varstans:
Allting vi förlorade.
Närheten till alla dessa händelser och platser
känns hela tiden i
hela kroppen
Dikterna i Petter Lindgrens samling Jag tänker på Storm Petersen och andra dikter hämtar näring ur författarens barn- och ungdomsår, diverse aktiviteter han ägnade sig åt under pojkåren men även allsköns böcker och andra dokument som gjort avtryck. Nostalgi är bara förnamnet, som det heter med en något trött formulering. Också hos Lindgren existerar två tempus: ett möjligen vagt nu och ett klart utmejslat då. Framtiden lär komma, men när så sker är det en ny istid som utplånar allt vad som här fascinerade eller oroade en liten människa.
Trots talet om en istid som kommer att radera ut allt som är och sådant som påminner oss om vad som varit är mysfaktorn hög hos Lindgren. Diktsamlingen är rolig att läsa av långt flera skäl än referenserna till den danske humoristen Storm P. Lillpers nostalgi däremot är dämpad och tung, ibland depressiv. Av den anledningen uteblir inte skönhetsvärdet. Men då stavas det ”hopp”; hoppet att slippa dansa runt den senaste repliken av guldkalven. Hon skriver: ”Överallt dessa beslut om / ytlyster som ska ordna allt / genom att blända allt - / det blåser från fjällen om natten / det rycker i enen / men stjärnorna tycks sitta så fasta”.
PETER HULTSBERG
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar