Diktsamling av Lina Ekdahl
Lina Ekdahls sjätte diktsamling heter Diktsamling. Omslaget leker med Coops blåvita produkter. ”Diktsamling” står det med vita versaler i en blå ruta. Folkhemmet, det som kanske trots allt vad som hävdas lever kvar, är aldrig långt borta. I alla fall människorna som bebor detta folkhem med eller utan Konsumbutik i kvarteret. Poeten står i den poetiska nyenkelhetens tradition från 60-talet.
Dikter byggs av ord. Vanliga ord. Men det är långt ifrån alla som kan konsten att fängsla en publik genom att nästan på ett barnsligt sätt rada ord efter varandra. Lina Ekdahl kan. Hennes röst hörs. I alla fall om den som läser vet hur hon oefterhärmligt reciterar sina dikter. Den något släpiga västkustdialekten tränger igenom också det skrivna ordet. Rytmen, vändningarna, upprepningarna; de skenbart enfaldiga frågorna. Retoriken. Flera texter i årets bok har tidigare varit publicerade i olika sammanhang, har lästs vid allsköns framträdanden. Ekdahl är vid sidan om poet dramatiker, särskilt förmår hon fånga viktiga samtal i kortare scener. Exempel på denna konst finns också med bland dikterna denna gång.
Det enkla, om det så gäller språket eller rekvisitan, stannar inte i det banala. Dikterna är förrädiska. Utan nämnvärd förvarning dras falluckan undan och läsaren befinner sig för några ögonblick i känslomässigt och intellektuellt fritt fall. Där tidigare barnets värld fått en framträdande roll i lyriken vänder sig Ekdahl mer åt vuxenvärlden i den nya boken. En tuffare sida visas fram. Ovillkorlig. Uppfordrande. Avslöjande. Om kulturen som något tärande skriver Ekdahl: Men den lilla, lilla, djävla kulturen den betalar sig inte, nej, den bara kostar och kostar. Suger ut oss allihop. Suger ut varenda stadsdelsnämnd. Det lilla, lilla, djävla biblioteket vid det lilla djävla fula torget. Alla dessa djävla bibliotek som ligger i alla dessa djävla städer i detta lilla djävla landet. Det är inte bara bibliotek, det är Folkets hus också. Alla dessa djävla Folkets hus också. Alla dessa djävla folk överallt. Etcetera.
Som framgår av utdraget leker författaren med språket. Orden genererar nya betydelser och ställer saker och ting i olika ljus. Av ett oförargligt uttalande om Folkets hus läser vi implicit att även folket som bebor landet är en belastning som strängt taget endast är tärande och av den anledningen borde söka sig någon annanstans.
Dikterna uppmanar oss att inte leka med språket. ”Lek inte med språket” är ett imperativ som varieras på olika sätt genom hela samlingen. Det blir uppenbart att Ekdahl inte menar vad hon påstår med det tillägget att språket är viktigt och därför en allvarlig sak. I detta allvar bjuds naturligtvis leken in. Men bara för dem som vet att lek är allvar och allvar lek. Inbjudande och hotfullt om vartannat skriver Ekdahl: Språket är ett verktyg / Akta dig. Hon använder det för att avslöja oegentligheter i dagens samhälle. Hon leker med det för att locka så många som möjligt att försöka åstadkomma förändringar i rätt riktning. Blåvita dikter alltså i ett slags ursprunglig mening.
PETER HULTSBERG
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar