Visuell ikonicitet i lyrik

Lars Elleström. Visuell ikonicitet i lyrik. En intermedial och semiotisk undersökning med speciellt fokus på svenskspråkig lyrik från sent 1900-tal. Gidlunds förlag


Lars Elleström är professor i litteraturvetenskap vid Linnéuniversitetet. Han är även poet. Merparten av hans böcker behandlar poesi och poeter. I raden av publikationer märks även intresset för intermedialitet, det vill säga spelet mellan olika genrer. I år publiceras en intermedial och semiotisk undersökning med speciellt fokus på svenskspråkig lyrik från sent 1900-tal med titeln Visuell ikonicitet i lyrik.

För att svara på den oerhört komplicerade frågan vad ”visuell poesi” är vill jag ge ett exempel. När en författare ställer upp orden och raderna i en dikt så att känslan av vad som uttalas också synliggörs, man skriver till exempel ”tillvaron rasar” så att bokstäverna faller ner över boksidan, interagerar arrangemanget med budskapet och viceversa. Var och en som är förtrogen med svensk lyrik från 1960-talet torde ha mött fenomenet i åtskilliga diktsamlingar. Men fenomenet – att illustrera budskapet i en dikt genom språkliga arrangemang i allsköns layouter – är knappast något som hör det sena nittonhundratalet till. Barockens lyrik möter inte sällan med arrangemang av stroferna så att diktens innehåll korresponderar med ett slags illustration. Vi möter denna typ av poesi också i surrealismen, där Apollinaires diktarrangemang ”Den dolkstungna duvan” är ett tydligt exempel, om inte det enda.

Lars Elleström betraktar bokens första avdelning som den viktigaste. I detta avsnitt mönstrar han de vetenskapliga teorierna i historien fram till dagens forskning i ämnet visuell ikonicitet. Inte sällan är Elleström kritisk mot tidigare forskning, som han anser vara problematisk, inte minst på grund av missvisande benämningar. En viktig bas i forskarens utvecklande arbete kring begreppet ”visuell poesi” är C. S. Peirces och hans indelningar av tolkningarna av bilder: Symbol, index och ikon. Det symboliska tecknet bygger på konventioner, det indexikala tecknet på närhet eller orsaksförhållanden och det ikoniska tecknet är ett tecken ”by virtue of characters if its own”; det är ett tecken för att det liknar sitt objekt.

Förtjänsten med Elleströms genomgång är att läsaren i en djungel av definitioner får följa en bana som författaren med sitt mångåriga intresse, och av den anledningen stora beläsenhet, snitslat. Boken torde vara avsedd som lärobok för högre studier i litteraturvetenskap, vilket medför att abstraktionsnivån är hög. Intressant men/och krävande.

I bokens andra avdelning presenteras åtskilliga exempel på dikter som i olika avseenden går att karaktärisera som uttryck för ”visuell ikonicitet”. Dikten, eller mer exakt, diktuppslaget visas fram varvid en analys följer. Analys och tolkning. Det avslutande exemplet, dikten ”Stationen” av Tomas Tranströmer kan tyckas falla utanför kategorin visuell ikonicitet. Men, skriver Elleström, ”Det lilla vardagsmiraklet på stationen åstadkoms av tågarbetaren, diktarens ställföreträdare i det virtuella vardagsrummet. Hans placerar oss läsare på tågets passagerarsäten där vi häpna erfar hur vardagen blir en världsomsegling och hur en fyrkant på boksidan lyfter sig tillsammans med nejdens våta stenar.


PETER HULTSBERG

Strindbergsåret 2012. Om Hemsöborna skrivits idag!

Kapitel 1

Carlsson kom aningen håglös, ungefär som en aprilkväll som inte bestämt sig för att vara kall eller varm, med en 3-liters bag-in-box under armen och mobilen i handen färdig att knappa på. Displayen lyste blå i kvällen. Clara och Lotten hade varit inne med båten och hämtat honom på Dalarö brygga. Han ser att GPS-en är på så han kan lugnt fortsätta plocka med knapparna på sin Smartphone. Han hittar en bok under aktertoften som han sätter sig på. Konstigt, tänker han, att B:et så fullständigt suddats ut när han stavar sig fram över pärmen där någon präntat L O G G. Han tar några foton med mobilen. En kul grej att MMS:a till arbetskamraterna.

Madame Flod skulle ha mött dem vid bryggan, men hon mejlade strax före Carlssons avresa från Karlstad att hon inte hade tid. Hon sitter på rummet och surfar på nätet. Mest blir det att hon tittar på kontaktsidorna. För säkerhets skull ringer hon på mobilen till Clara och frågar om de kommit fram när hon ser sällskapet angöra bryggan.

När Carlsson når stugan frågar drängarna Rundqvist och Norman om de inte kan ta sig ett glas rödvin. De har inte druckit sedan kvällen innan och känner sig lite vilsna. Snart är de tre litrarna slut och Carlsson tar fram sin laptop för att börja spela ett spel som han tagit med om det skulle bli långtråkigt i naturen. Ganska snart ansluter sonen i huset, Gusten. Tämligen omgående är han gripen av spelet. Någon dåligt insatt skulle möjligen ha tyckt att deras flin påminde om imbecillas i något allmogespel där författaren tagit sig rätten att driva med enkelt folk.

Kvällen är sen och de ska alla sova framåt elvatiden nästa dag. Med ett samfällt – Fy fan va jobbigt! värmer de på kaffet som blev över i mikron.

Carlsson har svårt att somna. En koltrast sjunger så fruktansvärt högt att han inte får en lugn stund. Som tur är har han vågbrus inspelat i sin mobil. Madam Flod som tröttnat på surfandet får för sig att ringa när vargtimmen nafsar henne i de rödlackade tårna, men han sover med vågbruset i hörlurarna. Med bara en 42-årings övertygelse utbrister hon indignerat: – Shit pommes frites!


PETER HULTSBERG

Kärlek 2012

Två diktböcker om den ömtåliga kärleken


Eva Ribich skriver ordknappt. Klart. Nästan krispigt. Dikterna är som renskalade snapshots med kameran. Men bättre. Bättre i bemärkelsen att läsaren ges mer utrymme. Ett fotografi täcker hela ytan med information. I dikterna där motivet framkallas är det ett fåtal ord som hjälper ögat och de övriga sinnena att skapa ett sammanhang. Vårens diktsamling Vi vaknar skildrar en lyckodag om sommaren där de älskande vaknar för att sedan tillbringa dagen på stranden och efter timmarna i solen en stund i eftermiddagens svala rum. När jorden snurrat sitt varv väntar ännu en dag.

Månens ljus
i natt
är solens

Konstigare eller märkvärdigare är sällan informationen. Men till skillnad från fotografiet förmår dikterna läsaren att stanna till och reflektera över det självklara som vid en närmare eftertanke inte är något självklart.

Du har tagit med dig
solen hit in
Jag känner doften
på din hud

Ribich skriver en enkel men samtidigt innerlig kärlekslyrik. Kärleken till vännen men också till sommaren och dagen som skänks de båda. Det är en poesi som för tankarna till en något arkaiserande poesi, en avskalad lyrisk modernism som skrevs vid tiden för mitten av förra seklet i vårt land. Den nakna naturskildringen och de enkla semestervanorna som fordomdags nära nog kunde framstå som spartanska bidrar också till en sådan karaktärisering.. Människan lever under solen och elementen avskärmas inte henne genom allsköns bekvämligheter. Skildringen av en livsstil som denna lockar fram erotiska stämningar. Diktsviten Vi vaknar kommer mycket nära känslan av att brännas av solen, svalkas av badet och att vila på svala lakan när sommaren så kräver.

Även Mattias Alkberg skriver om tvåsamheten och samtalet med den älskande i samlingen Era svin. Men om Ribich reducerar uttrycken till bilder som erinrar om gestaltpsykologins punkter målar Alkberg med expansiva rader som väller fram i katalogliknande sjok. Och om den förre intagits av en stilla tacksamhet över gemenskapen några sommardagar är den senare på kant med åtskilligt. Uppgivet men med bibehållen oppositionslusta skriver han: ”Och jag undrar hur mycket av det som är du / Allt är så svårt / Går barfota / På ett golv där en vinsats exploderat / Går i lera och motvind / Bär tungt och uppför / Solen bränner men fryser / Jag har pissat på mig / Det är mitt i vintern”.

Kärlek. Gemenskap. Innerlighet och stillhet. Kärlekslängtan och ifrågasättande. Sommar eller vinter. Detta är två av vårens diktsamlingar där människans utsatthet gestaltas. En lätt vickning med rodret och dagen kan te sig så annorlunda gårdagen. På ont och gott. Kanske olikheterna de båda diktsamlingarna emellan inte är så stora som det tillförstone verkar.


PETER HULTSBERG

Behöver vi kunskapen?

Vad är kunskap?

I den samtida skoldebatten frågas ofta vad kunskap är och hur denna kunskap ska mätas. Det finns de som hävdar att elevernas kunskaper rasar. Åter andra anser att vi inte behöver lära oss fakta eftersom det mesta går att söka på nätet.

Och så finns det somliga som hävdar att vi ställer fel frågor. Vi mäter fel färdigheter.

När jag härom sistens hittade en liten målning på Tradera med liljekonvaljer i en vas irriterades jag inte nämnvärt över att informationstexten kallade blommorna vitsippor. Vem vill vara en så kallad besserwisser? Men mer och mer uppenbaras det för mig att många inte kan och inte heller verkar bry sig att de inte känner till den enklaste sak. Ta till exempel det populära teveprogrammet På spåret. För några år sedan föll de båda tävlande lagen på en uppstoppad fågel. Bofink (Sveriges vanligaste fågel) Ingen kunde svaret! För några veckor sedan gällde det bilder på hassel och bok. Ingen kunde! Nyligen missade man Nils Ferlin. Sveriges kanske mest populäre poet efter Evert Taube.

Om det rört sig om specialkunskaper och om de tävlande varit ”mannen på gatan” kanske okunnigheten gått att förklara. Men nu rör det sig om det enklaste av det enkla samt personer som framstår som samhällets toppar inom underhållningsbranschen, journalister och författare. Varför ska skoleleverna känna till var ekvatorn ligger eller att Madrid är Spaniens huvudstad när kändisarna ser ut som frågetecken i ansiktet inför frågorna?

Men mer ändå oroas jag av tanken att det uppenbarligen går att klara sig väl i samhället utan att känna till en bofink eller vem Ferlin är. Eller är frågorna fel ställda? Hade kändisarna och skoleleverna svarat rätt om frågan gällde någon populär orkidé som säljs i tusental vid kassorna i köpcentrat eller om vi frågat vem Lady Gaga är. Man kan ju alltid hoppas. Men mina erfarenheter säger att det är ytterst få som känner till Lady Gaga även om hon just nu är den mest framstående bland världsartisterna.

Är behovet av kunskaper passé. Ibland får jag det intrycket.



Peter Hultsberg

Kokvinnorna

Peter Gerdehag. Kokvinnorna. Votum.

Dokumentärfilmen Kokvinnorna och numera även boken Kokvinnorna av Peter Gerdehag väcker många frågor. Dokumentationen av de två ”kokvinnorna” är en tvilling (dock ej enäggstvilling) till Gerdehags uppmärksammade film/bok om hästmannen Stig-Anders Svensson och hans tre ardennerhästar. Nu uppmärksammar fotografen och författaren Britt som valt att leva vid sidan om konventionernas allfarväg. Systern Inger ställer upp men står inte ut i långa loppet. Visst går det att hävda att individen har rätt att välja en livsstil där friheten är viktigare än tryggheten. Men å andra sidan kan man genmäla och fråga vem som betalar priset för denna frihet. Närstående och djuren i det aktuella fallet.

Boken/filmen om de två systrarna Britt och Inger handlar i så måtto lika mycket om familjerelationer, plikt, djurrättsfrågor som om ett ovanligt levnadsöde. Litet olika beroende på vart vi väljer att rikta blicken inför scenerna från byn Sibbalt, djuren och dess innevånare, får samtalen om det dokumenterade växa fram. Fotografen och författaren Peter Gerdehag söker inte sensation för sensationens skull, lika litet spekulerar han i läsarnas eventuella osorterade ångest inför vad som utspelas. Han registrerar. Jag ställer mig dock frågan hur ett så pass slitsamt arbete som det kvinnorna ägnar sig åt, och vidare hur en tillvaro så påver som denna förmår skapa ett romantiskt skimmer, nostalgi med hög mysfaktor. Men åter igen, alla sådana värderingar är produkter av betraktaren och läsaren, inte folklivsforskaren Gerdehag, förmodar jag. Om sammanfattningen ett objektivt och empatiskt registrerande säger något, är det med ord som dessa jag vill karaktärisera dokumentationen.

1938 reste Lubbe Nordström i Sverige och konstaterade i en välkänd bok att vi levde i ett ”Lort-Sverige”. Människor och djur bodde mer eller mindre tillsammans. Ohygieniskt är endast förnamnet, som det så käckt brukar heta. Jag kan emellertid påminna mig att jag stött på flera avsides liggande smågårdar så långt fram som under 1970-80-talen, miljöer som Nordström hade kunnat förfasa sig över och som Gerdehag hade kunnat följa med kamera och anteckningsblock. Fler än vad vi förleds att tro i ett framväxande stål-, glas- och betongsamhälle. Numera torde dessa hemman i stort vara utdöda. Men har för den skull de ”ovanliga” människorna utrotats. De som blivit offer för sin livsstil. Frågan är retorisk. Men för att finna dem behöver vi inte söka i någon avkrok. Kanske slummen inte längre ikläder sig den agrara rekvisitan utan numera draperas av skenet från allsköns displayer? Mondänt och hygieniskt och i avsaknad av nedskitade djurkroppar? Javisst, men likväl en livsstil som någon dokumentärskildrare om några årtionden skulle kunna benämna som dysfunktionell modernitet.

PETER HULTSBERG