måndag 15 mars 2010
fredag 12 mars 2010
Narcissus
Spegel, spegel…
Narcissus gick att släcka törstens brånad
i källans tysta spegelklara våg,
sin egen skuggbild han i vattnet såg
och intogs genast av en mystisk trånad.
Från glädjen skild i livets blomstermånad,
med våta kinder och förvirrad håg
vid källans spegel suckande han låg
och snart till ända löpte Parkens spånad.
Ej ärans lager blomstrat i hans hår,
han gladdes aldrig i en krets av vänner
och ingen flicka kysste bort hans tår.
Ve den vars själ sin egen gudom känner
och idealets verklighet begär!
För honom jorden inga rosor bär.
*
Den myt som Stagnelius utgått från i dikten Narcissus är uppenbarligen sagan om ynglingen som såg sin spegelbild i en källa och förälskade sig så hänfört i den att han inte kunde slita sig. Sonetten avslutas med konstaterandet att ”För honom jorden inga rosor bär”. En överdriven egoism – eller varför inte narcissism – fungerar som ett bekämpningsmedel mot allt vackert och spännande som människan skulle kunna upptäcka om inte självupptagenhet höll henne fången.
I den antika sagan berättas att pojken speglar sig så intensivt att han tappar balansen och faller i källan och drunknar. Det är en förkunnelse värdig snart sagt varje civilisationskritiker oavsett under vilken tidsepok han eller hon verkar.
Hedonisterna under antiken talar inte endast om måttfullhet i levernet för att optimera livsnjutningen, till glädjeämnena i tillvaron hör också vännerna. Det vill säga gemenskapen med andra. Långt senare beskriver Erik Lindegren faror som han upplever hotar människan i samlingen mannen utan väg, som inleds med de kända verserna: ”i speglarnas sal där ej endast Narkissos / tronar på sin förtvivlans pelare utan svindel / diande evigheten med en grimas / de obegränsade möjligheternas land”. Dikten publicerades 1942. Det var under en tid då flera politiska ledare bländades i åsynen av sig själva. Poeten höjer ett varnande finger mot all självpåtagen suveränitet och brist på insikter i hur andra lever sina liv.
Till dessa mänskliga tillkortakommanden läggs i vår egen tid det stora intresset för den egna kroppen. Är det ideal från idévärlden draperade likt ett täckelse över vår skröpliga hydda vi ser dras ner över ögonen? Hur som helst tycker jag mig förstå att Narcissus fått sällskap av många andra. Hur lätt är det inte att bli sittande försjunken i sina egna ögon; samtidigt kämpande för att undvika ögonkontakt med sig själv? Men varför klanka på de unga (Narcissus var en yngling)? I en tid då adolescensen tenderar att följa med upp i åldrarna går det att se det beskrivna fenomenet över generationsgränserna.
”han gladdes aldrig i en krets av vänner”, skriver Stagnelius. Här skulle det vara lätt att se poeten själv i spegelbilden, ensam och eländig som det framkommer att han allt som ofta kände sig. Men jag vill vidga perspektivet och tänker tanken att Stagnelius i Narcissus stansar mytens sanningar i dikten. Det är nödvändigtvis inte en uttalat självbiografisk text som möter oss. Myten är inte sann såsom fakta presenteras. Däremot berättas något faktiskt för alla människor, i alla tider och på alla platser. Alltså för Erik Johan, men också oss övriga. Tillvaron är långt ifrån perfekt. Att intala sig något annat är måhända lockande, men leder förr eller senare till ett bryskt uppvaknande. Om detta kan Stagnelius berätta åtskilligt, och gör det också. Avskildheten i hans fall torde knappast ha varit ett känslomässigt eller rationellt val. Hans liv begärde allt sådant som vem som helst drömmer om, men räckte i gengäld försakelsens hand till hälsning.
Det är gott och väl att äga höga tankar om sig själv. Vem skulle annars göra det? Stagnelius skjuter emellertid in ett förbehåll bland försommarens skira löv: ”Från glädjen skild i livets blomstermånad, / med våta kinder och förvirrad håg / vid källans spegel suckande han låg / och snart till ända löpte Parkens spånad”. Parken är en av ödesgudinnorna och som en sådan väver hon människornas livsöden. Skalden styrs av kravet på slutrim att använda ordet ”spånad” som betyder spinning av garn. Och det är knappast fel eftersom garnnystat leder tankarna till en väv med aviga och räta; en väv som en gång kommer att skäras ner. Hur som helst vet myten att berätta en tidlös sanning: ”Ve den vars själ sin egen gudom känner / och idealets verklighet begär!”
Vi lever i en sekulariserad tidsålder. Avmytologiseringen har, likt en stålborste över en gång färgstarka dekorationer på en träpanel, bryskt jämnat ut Bibelns berättelser till oförarglig prosa. Under lagren av tidsfärgade dekorer anas emellertid konturerna till frågor som verkar förena generationerna. Här lever kristendomens föreställningar medvetet eller omedvetet också kvar hos många. Eller är det på plats att påstå att det mer rör sig om vanföreställningar med tanke på hur pass mycket tolkningarna av dogmer och avsnitt i Bibeln förändrats sedan Stagnelius dagar! Inget förklenande behöver uppfattas i påståendet att det mesta som en person eller en tidsålders människor uttalar berättar något om dem själva eller ideal som just då råder, mer så än företeelsen som kommenteras.
När Stagnelius i dikten Flyttfåglarne skildrar hur fåglarna sträcker mellan vår och höst till nya stränder har det varit vanligt att uppfatta resan som människans sista färd till himmelen. Likväl klargörs livsvillkoren genom fåglarna för de flesta numera utan stöd av kristen troslära. Livsresan målas i stället med årstidsväxlingarnas färger, kanske i en ekologisk kontext. Eller har ekot från 1970-talets miljöengagemang och talet om helhetssyn redan förklingat?
Mot sådana tillfälliga konjunkturer utgör den klassiska dikten ett värn. Den starka dikten trotsar allt dagsländelikt i varje tidsålder och låter människan spegla sig i tidlösa insikter. Två ansikten anas i dikten om Narcissus. Ett där blicken flyr undan och ett där ögonen trots allt vågar möta omvärlden hur grov den än visar sig vara.
När Stagnelius konstaterar att jorden inte bär några rosor för en person som förväxlat spegelbildens önskedrömmar med bilden som våra sinnen faktiskt uppfattar, tycker jag mig höra hur Gustaf Fröding faller honom i talet. Ett eko ur framtiden förs med vinden över källans vatten: ”Men strunt är strunt och snus är snus, / om ock i gyllne dosor, / men rosor i ett sprucket krus / är ändå alltid rosor”. Realismens taggiga ros och den förfinade narcissen som växte upp intill källan sedan pojken drunknat, förenas i motstridiga begär som trots detta är omöjliga att renodla. Den frivilligt valda ensamheten å ena sidan och bekräftelsen av jaget i mötet med andra å den andra – till exempel hon som ”kysste bort hans tår” – berättar åtskilligt om människans behov. Kampen mellan perfektion och den krassa verkligheten pågår ständigt. När tanken på en felfri tillvaro tar överhanden rycks likafullt ynglingen bort från ett omväxlande och berikande liv. Men han är inte ensam. Den dagen är vi många som irrar vilset omkring i ”speglarnas sal”.
Narcissus gick att släcka törstens brånad
i källans tysta spegelklara våg,
sin egen skuggbild han i vattnet såg
och intogs genast av en mystisk trånad.
Från glädjen skild i livets blomstermånad,
med våta kinder och förvirrad håg
vid källans spegel suckande han låg
och snart till ända löpte Parkens spånad.
Ej ärans lager blomstrat i hans hår,
han gladdes aldrig i en krets av vänner
och ingen flicka kysste bort hans tår.
Ve den vars själ sin egen gudom känner
och idealets verklighet begär!
För honom jorden inga rosor bär.
*
Den myt som Stagnelius utgått från i dikten Narcissus är uppenbarligen sagan om ynglingen som såg sin spegelbild i en källa och förälskade sig så hänfört i den att han inte kunde slita sig. Sonetten avslutas med konstaterandet att ”För honom jorden inga rosor bär”. En överdriven egoism – eller varför inte narcissism – fungerar som ett bekämpningsmedel mot allt vackert och spännande som människan skulle kunna upptäcka om inte självupptagenhet höll henne fången.
I den antika sagan berättas att pojken speglar sig så intensivt att han tappar balansen och faller i källan och drunknar. Det är en förkunnelse värdig snart sagt varje civilisationskritiker oavsett under vilken tidsepok han eller hon verkar.
Hedonisterna under antiken talar inte endast om måttfullhet i levernet för att optimera livsnjutningen, till glädjeämnena i tillvaron hör också vännerna. Det vill säga gemenskapen med andra. Långt senare beskriver Erik Lindegren faror som han upplever hotar människan i samlingen mannen utan väg, som inleds med de kända verserna: ”i speglarnas sal där ej endast Narkissos / tronar på sin förtvivlans pelare utan svindel / diande evigheten med en grimas / de obegränsade möjligheternas land”. Dikten publicerades 1942. Det var under en tid då flera politiska ledare bländades i åsynen av sig själva. Poeten höjer ett varnande finger mot all självpåtagen suveränitet och brist på insikter i hur andra lever sina liv.
Till dessa mänskliga tillkortakommanden läggs i vår egen tid det stora intresset för den egna kroppen. Är det ideal från idévärlden draperade likt ett täckelse över vår skröpliga hydda vi ser dras ner över ögonen? Hur som helst tycker jag mig förstå att Narcissus fått sällskap av många andra. Hur lätt är det inte att bli sittande försjunken i sina egna ögon; samtidigt kämpande för att undvika ögonkontakt med sig själv? Men varför klanka på de unga (Narcissus var en yngling)? I en tid då adolescensen tenderar att följa med upp i åldrarna går det att se det beskrivna fenomenet över generationsgränserna.
”han gladdes aldrig i en krets av vänner”, skriver Stagnelius. Här skulle det vara lätt att se poeten själv i spegelbilden, ensam och eländig som det framkommer att han allt som ofta kände sig. Men jag vill vidga perspektivet och tänker tanken att Stagnelius i Narcissus stansar mytens sanningar i dikten. Det är nödvändigtvis inte en uttalat självbiografisk text som möter oss. Myten är inte sann såsom fakta presenteras. Däremot berättas något faktiskt för alla människor, i alla tider och på alla platser. Alltså för Erik Johan, men också oss övriga. Tillvaron är långt ifrån perfekt. Att intala sig något annat är måhända lockande, men leder förr eller senare till ett bryskt uppvaknande. Om detta kan Stagnelius berätta åtskilligt, och gör det också. Avskildheten i hans fall torde knappast ha varit ett känslomässigt eller rationellt val. Hans liv begärde allt sådant som vem som helst drömmer om, men räckte i gengäld försakelsens hand till hälsning.
Det är gott och väl att äga höga tankar om sig själv. Vem skulle annars göra det? Stagnelius skjuter emellertid in ett förbehåll bland försommarens skira löv: ”Från glädjen skild i livets blomstermånad, / med våta kinder och förvirrad håg / vid källans spegel suckande han låg / och snart till ända löpte Parkens spånad”. Parken är en av ödesgudinnorna och som en sådan väver hon människornas livsöden. Skalden styrs av kravet på slutrim att använda ordet ”spånad” som betyder spinning av garn. Och det är knappast fel eftersom garnnystat leder tankarna till en väv med aviga och räta; en väv som en gång kommer att skäras ner. Hur som helst vet myten att berätta en tidlös sanning: ”Ve den vars själ sin egen gudom känner / och idealets verklighet begär!”
Vi lever i en sekulariserad tidsålder. Avmytologiseringen har, likt en stålborste över en gång färgstarka dekorationer på en träpanel, bryskt jämnat ut Bibelns berättelser till oförarglig prosa. Under lagren av tidsfärgade dekorer anas emellertid konturerna till frågor som verkar förena generationerna. Här lever kristendomens föreställningar medvetet eller omedvetet också kvar hos många. Eller är det på plats att påstå att det mer rör sig om vanföreställningar med tanke på hur pass mycket tolkningarna av dogmer och avsnitt i Bibeln förändrats sedan Stagnelius dagar! Inget förklenande behöver uppfattas i påståendet att det mesta som en person eller en tidsålders människor uttalar berättar något om dem själva eller ideal som just då råder, mer så än företeelsen som kommenteras.
När Stagnelius i dikten Flyttfåglarne skildrar hur fåglarna sträcker mellan vår och höst till nya stränder har det varit vanligt att uppfatta resan som människans sista färd till himmelen. Likväl klargörs livsvillkoren genom fåglarna för de flesta numera utan stöd av kristen troslära. Livsresan målas i stället med årstidsväxlingarnas färger, kanske i en ekologisk kontext. Eller har ekot från 1970-talets miljöengagemang och talet om helhetssyn redan förklingat?
Mot sådana tillfälliga konjunkturer utgör den klassiska dikten ett värn. Den starka dikten trotsar allt dagsländelikt i varje tidsålder och låter människan spegla sig i tidlösa insikter. Två ansikten anas i dikten om Narcissus. Ett där blicken flyr undan och ett där ögonen trots allt vågar möta omvärlden hur grov den än visar sig vara.
När Stagnelius konstaterar att jorden inte bär några rosor för en person som förväxlat spegelbildens önskedrömmar med bilden som våra sinnen faktiskt uppfattar, tycker jag mig höra hur Gustaf Fröding faller honom i talet. Ett eko ur framtiden förs med vinden över källans vatten: ”Men strunt är strunt och snus är snus, / om ock i gyllne dosor, / men rosor i ett sprucket krus / är ändå alltid rosor”. Realismens taggiga ros och den förfinade narcissen som växte upp intill källan sedan pojken drunknat, förenas i motstridiga begär som trots detta är omöjliga att renodla. Den frivilligt valda ensamheten å ena sidan och bekräftelsen av jaget i mötet med andra å den andra – till exempel hon som ”kysste bort hans tår” – berättar åtskilligt om människans behov. Kampen mellan perfektion och den krassa verkligheten pågår ständigt. När tanken på en felfri tillvaro tar överhanden rycks likafullt ynglingen bort från ett omväxlande och berikande liv. Men han är inte ensam. Den dagen är vi många som irrar vilset omkring i ”speglarnas sal”.
onsdag 10 mars 2010
Reklamanalys
REKLAMANALYS
Uppgiften
I/ Analysera och tolka en bild (eller YouTube) med hjälp av de termer och begrepp som vi lärt oss under kursen.
Vad vill reklamen säga oss?
Övrigt såsom kvinnosyn, nördar, frihet, familj, hetero- och homosexualitet,
sport, fritid, ideal, religion och präster (nunnor), sex etcetera.
II/ Vi ponerar att du kommer till jorden från en främmande planet och går omkring i en stad nattetid. Vilken uppfattning får du av människorna som bor där (här och nu) beträffande sådant som verkar vara viktigt för dem.
Motivera svaren genom att visa typiska bilder (reklam).
Arbeta två och två. Redovisningarna sker muntligt med hjälp av sådant som berikar presentationen inför klassen. Cirka 10 minuter.
G/Redovisningarna genomförs. Olika reklambilder presenteras så att det framgår att ni försökt ”koppla grepp” på analyserna med hjälp av några begrepp inom reklamanalysen.
VG/Flera begrepp används för att förtydliga analyserna.
MVG/ Analyserna och tolkningarna skall övertyga på så sätt att det står klart att den som lyssnar till presentationen får något att tänka på beträffande hur reklammakarna arbetar för att försöka påverka oss konsumenter.
Lycka till! Peter Hultsberg
Stilistiska figurer
Anafor Upprepning
Personifikation T ex Döden som en dödskalle eller liemannen
men också poetiskt ”träden bugar sig”
Allegori Texten kan förstås på flera plan.
T ex Dahlins Sagan om hästen som är en saga om en häst men också berättelsen om Sverige med alla de olika kungarna genom åren
Allusion (alludera) Man hänför till kända böcker, eller händelser.
T ex Han sitter som Ferdinand under korkeken
Ironi Tvärtomspråk – elakt, kvickt
Tretal Jag kom – jag såg – jag segrade
Retorisk fråga Svaret ligger i frågan. Vem vill inte ha en säker bil?
Retoriska avbrott Det outsagda får läsaren (åhöraren) fylla i själv
Liknelse ”som”, ”såsom”, ”likt”, eller ”liksom”
Metafor Du är en stjärna. Min älskling är en ros.
Jfr Min älskling är som en ros
Symbol Grönsiskan i Strindbergs drama Fröken Julie
Utrop I en bild när en man tappar byxorna! Sex! Anspelningar!
Metonymi Man byter helheten mot en detalj. Man säger ”tronen” i stället för kungamakten, ”segel” i stället
För skeppet, ”svartrock” i stället för präst
Synekdoke (pars pro toto) Delen för helheten
Eufemism Förmildrande/förskönande uttryck t ex ”gå bort”
I stället för att dö
Antites Motsatser, kontrastverkan: kärlek mot hat, ljuset mot mörkret etc
Paradox Motsägelsefullt (skenbart motsägelsefullt).
”Ju mer man ger, desto mer får man”. Talande tystnad
Honnörsord Demokrati, frihet, rättvisa, miljö, feminism, visioner
Politiskt korrekt/plattityder mm T ex ”Eleven i centrum”
Hyperbol Överdrift. –Så här hungrig har jag aldrig varit!
Litotes Underdrift (understatement) T ex Björn Borg var en bra tennisspelare!
Uppgiften
I/ Analysera och tolka en bild (eller YouTube) med hjälp av de termer och begrepp som vi lärt oss under kursen.
Vad vill reklamen säga oss?
Övrigt såsom kvinnosyn, nördar, frihet, familj, hetero- och homosexualitet,
sport, fritid, ideal, religion och präster (nunnor), sex etcetera.
II/ Vi ponerar att du kommer till jorden från en främmande planet och går omkring i en stad nattetid. Vilken uppfattning får du av människorna som bor där (här och nu) beträffande sådant som verkar vara viktigt för dem.
Motivera svaren genom att visa typiska bilder (reklam).
Arbeta två och två. Redovisningarna sker muntligt med hjälp av sådant som berikar presentationen inför klassen. Cirka 10 minuter.
G/Redovisningarna genomförs. Olika reklambilder presenteras så att det framgår att ni försökt ”koppla grepp” på analyserna med hjälp av några begrepp inom reklamanalysen.
VG/Flera begrepp används för att förtydliga analyserna.
MVG/ Analyserna och tolkningarna skall övertyga på så sätt att det står klart att den som lyssnar till presentationen får något att tänka på beträffande hur reklammakarna arbetar för att försöka påverka oss konsumenter.
Lycka till! Peter Hultsberg
Stilistiska figurer
Anafor Upprepning
Personifikation T ex Döden som en dödskalle eller liemannen
men också poetiskt ”träden bugar sig”
Allegori Texten kan förstås på flera plan.
T ex Dahlins Sagan om hästen som är en saga om en häst men också berättelsen om Sverige med alla de olika kungarna genom åren
Allusion (alludera) Man hänför till kända böcker, eller händelser.
T ex Han sitter som Ferdinand under korkeken
Ironi Tvärtomspråk – elakt, kvickt
Tretal Jag kom – jag såg – jag segrade
Retorisk fråga Svaret ligger i frågan. Vem vill inte ha en säker bil?
Retoriska avbrott Det outsagda får läsaren (åhöraren) fylla i själv
Liknelse ”som”, ”såsom”, ”likt”, eller ”liksom”
Metafor Du är en stjärna. Min älskling är en ros.
Jfr Min älskling är som en ros
Symbol Grönsiskan i Strindbergs drama Fröken Julie
Utrop I en bild när en man tappar byxorna! Sex! Anspelningar!
Metonymi Man byter helheten mot en detalj. Man säger ”tronen” i stället för kungamakten, ”segel” i stället
För skeppet, ”svartrock” i stället för präst
Synekdoke (pars pro toto) Delen för helheten
Eufemism Förmildrande/förskönande uttryck t ex ”gå bort”
I stället för att dö
Antites Motsatser, kontrastverkan: kärlek mot hat, ljuset mot mörkret etc
Paradox Motsägelsefullt (skenbart motsägelsefullt).
”Ju mer man ger, desto mer får man”. Talande tystnad
Honnörsord Demokrati, frihet, rättvisa, miljö, feminism, visioner
Politiskt korrekt/plattityder mm T ex ”Eleven i centrum”
Hyperbol Överdrift. –Så här hungrig har jag aldrig varit!
Litotes Underdrift (understatement) T ex Björn Borg var en bra tennisspelare!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
