Tre diktsamlingar att läsa under sommarlediga dagar

Anna Ancher. I trädgården

Jag hittar tre nyutkomna diktsamlingar som jag finner vara lämplig läsning under
sommarlediga dagar: Kristoffer Leandoer, Övningsuppgifter, Pontus Arvstrand, När marken är platt sjunker himlen samt Susanne Ringell, På utvägen var jag en annan.

Leandoer är lekfull. Övningsuppgifter uppges vara ett instuderingshäfte. När väl läsaren tillgodogjort sig teori och praktik i konsten att andas rätt skall inte enkom denna färdighet vara inhämtad utan också insikten om allts mening. Leken roar, men skratten stannar inte i flabbet. Arrangemanget imponerar. Insprängda sentenser bildar hållplatser som på sitt sätt skapar parallellehandlingar till själva instruktionerna. Poeten skriver klurigt i stort som smått, inte minst i följande kapris över optikern och filosofen Spinoza: ”Spinoza var kanhända en duktig optiker, men visste han verkligen när det var dags att blunda?”

I samlingen När marken är platt sjunker himlen skriver Pontus Arvstrand en naturlyrik såsom så mången lyriker före honom försökt beskriva scener från naturen i verbala bilder. Sätten är många. Poeten har sin mycket personliga stil. Med en vinterdikt vill jag illustrera vad jag menar: ”Snö, istället för regn. Det är närmare tjugo än tio grader kallt. Allt blir så lätt i kyla. Också snön på träden, som borde tynga ner deras grenar, är lätt, nästan svävande. Snön lyfter träden uppåt. Allt lyfts uppåt”.

Som framkommer märks en rörelse i beskrivningen. Tiden som ett påtagligt inslag i bilden. Denna rörelse lockar fram känslor och psykologiska dimensioner. Vi kan känna hur lätt det är att andas i dagen draperad av nysnö. Renhet. Frihet. Tidlöshet. Tekniken som poeten använder sig av möjliggör också att det slags frågor som manar fram mystiken kring alla obesvarade frågor exponeras. Arvstrand skriver: ”Dom korta dagarna och långsamma nätterna. Ansiktet och händerna, det är så man visar sig. Människan är bilder mer än ett språk, men all väntan, hur förklaras den”.

I Susanne Ringells diktsamling På utvägen var jag en annan ingår en svit sommardikter med rubriken Som kretsloppet sina årstider. Jag tar dessa sommarexteriörer till mitt hjärta utan vidare. Sommaren såsom den traditionellt kan upplevas beskrivs så innerligt att både humor och tacksamhet bryter igenom. Stråk av förundran inför det faktum att poeten får vara med bidrar säkert till dessa förnimmelser. Ibland skriver Ringell dråpligt som i dikten om hur kroppen och baddräkten inte kommer överens om storleken. Men än mer färglägger hon stunderna i trädgården med igelkott och stämningar som går i och ut ur vandra under ett dygn. I närheten finns havet, men också en Adam som längtas hem. Sommaren som en nåd? Mitt i allt elände som utspelas omkring en nutidsmänniska får den tanken slå rot i dikterna. Ringell skriver:

En dag när nåden var tllgänglig
och böljande
maneterna med enkla blomma i lila-
mitten
hade tyst släktträff vid bryggan
sälsam jag
länge i havet pånyttfödd kut



PETER HULTSBERG

Två danska poeter med rötterna i den klassiska poesin

Ur Orfeus och Eurudike, etsning av Palle Nielsen. Sören Ulrik Thomsen och Morten Söndergaard.

Poesi: att vända ryggen till, men se livet rakt i ögonen.

Poesi: att vända ryggen till, men se livet rakt i ögonen. Orden är Morten Søndergaards, en av två danska poeter som i vår oförblommerat publicerar dikter som står djupt rotade i den klassiska poetiken. Den andre är Søren Ulrik Thomsen. Den danska lyriken upplevde en storhetstid vid mitten av förra seklet när poeterna kring tidskriften Vindrosen var aktiva. Sedan har det med jämna mellanrum blåsts eld i glöden och grannlandets poeter har lyst med eldskrift i varjehanda fora. Dansk poesi, precis som i fallet med den finlandssvenska lyriska modernismen har hos somliga i vårt land alltid värderats högt. På tal om de finlandssvenska poeterna så har dessa, särskilt Rabbe Enckell, återvänt till de klassiska motiven från antiken, myten om Eurydike och Orfeus till exempel. Så var fallet också med flera av de danska författarna, jag erinrar mig till exempel Ole Sarvig och hans samarbete med grafikern Palle Nielsen kring myten om Eurydike och Orfeus.

I Morten Søndergaards Ett steg i rätt riktning (Rámus) och i Søren Ulrik Thomsens Skakad spegel (ellerströms) finns flera dikter som förvaltar klassicismen från tidigare generationer. Och Eurydike och Orfeus möter oss igen. Vad kan jag berätta om Orfeus?, frågar Søndergaard och svarar: ”Att han vände sig om och uppfann versen, att han gick framför och vände sig om sjungande”.

Att de båda nu aktuella poeterna blickar bakåt för att i samtiden dra lärdomar av tidigare generationers insikter blir uppenbart under läsningen av Søndergaards och Thomsens samlingar. Den senare skriver om tiden som går och om framtiden som plötsligt börjar om från början; om de döda som kör upp och ned med de rostiga hissarna. Ett eko från nobelpristagaren Salvatore Quasimodos välkända dikt ”Var och en står ensam på jordens hjärta / genomborrad av en solstråle - / och plötsligt är det afton”, genljuder. En nymornad existentialism. Thomsen skissar på ett poesins credo när han hoppas att dagen kanske ända tills ikväll ska gå som om inget hade hänt medan allt det alltför stora som till exempel ”jag” och ”du” och på den tiden och nu och allt som vi vet och inte vet så länge det varar, ska erbjudas plats och inhysas i "dikternas små skeva skjul".

Det ovan refererade hos Thomsen är en lovsång till poesin där människors tidlösa frågor ryms, och där samma människors existentiella frågor artikuleras. Liknande apoteoser interfolieras också i Søndergaards texter, som här när han skriver: ”Idag tänkte jag på att litteratur är människans kollektiva minne, och att poesin är ett sätt att hålla det vid liv”.

Den rika traditionen från Vindrosens poeter blommar på nytt i dessa två diktsamlingar. Och vad mera? Bildspråket upplever en renässans. Ogenerat, och liksom på trots mot en kritik som från tid till annan riktas mot metaforerna i poesin, beskriver Thomsen maskrosornas ljus om våren som är det ett upptänt tivoli. De båda diktsamlingarnas respektive titlar är talande: Skakad spegel och Ett steg i rätt riktning. Speglar reflekterar och gåendet framåt söker inspiration långt bakåt i tiden.


PETER HULTSBERG