Visuell ikonicitet i lyrik

Lars Elleström. Visuell ikonicitet i lyrik. En intermedial och semiotisk undersökning med speciellt fokus på svenskspråkig lyrik från sent 1900-tal. Gidlunds förlag


Lars Elleström är professor i litteraturvetenskap vid Linnéuniversitetet. Han är även poet. Merparten av hans böcker behandlar poesi och poeter. I raden av publikationer märks även intresset för intermedialitet, det vill säga spelet mellan olika genrer. I år publiceras en intermedial och semiotisk undersökning med speciellt fokus på svenskspråkig lyrik från sent 1900-tal med titeln Visuell ikonicitet i lyrik.

För att svara på den oerhört komplicerade frågan vad ”visuell poesi” är vill jag ge ett exempel. När en författare ställer upp orden och raderna i en dikt så att känslan av vad som uttalas också synliggörs, man skriver till exempel ”tillvaron rasar” så att bokstäverna faller ner över boksidan, interagerar arrangemanget med budskapet och viceversa. Var och en som är förtrogen med svensk lyrik från 1960-talet torde ha mött fenomenet i åtskilliga diktsamlingar. Men fenomenet – att illustrera budskapet i en dikt genom språkliga arrangemang i allsköns layouter – är knappast något som hör det sena nittonhundratalet till. Barockens lyrik möter inte sällan med arrangemang av stroferna så att diktens innehåll korresponderar med ett slags illustration. Vi möter denna typ av poesi också i surrealismen, där Apollinaires diktarrangemang ”Den dolkstungna duvan” är ett tydligt exempel, om inte det enda.

Lars Elleström betraktar bokens första avdelning som den viktigaste. I detta avsnitt mönstrar han de vetenskapliga teorierna i historien fram till dagens forskning i ämnet visuell ikonicitet. Inte sällan är Elleström kritisk mot tidigare forskning, som han anser vara problematisk, inte minst på grund av missvisande benämningar. En viktig bas i forskarens utvecklande arbete kring begreppet ”visuell poesi” är C. S. Peirces och hans indelningar av tolkningarna av bilder: Symbol, index och ikon. Det symboliska tecknet bygger på konventioner, det indexikala tecknet på närhet eller orsaksförhållanden och det ikoniska tecknet är ett tecken ”by virtue of characters if its own”; det är ett tecken för att det liknar sitt objekt.

Förtjänsten med Elleströms genomgång är att läsaren i en djungel av definitioner får följa en bana som författaren med sitt mångåriga intresse, och av den anledningen stora beläsenhet, snitslat. Boken torde vara avsedd som lärobok för högre studier i litteraturvetenskap, vilket medför att abstraktionsnivån är hög. Intressant men/och krävande.

I bokens andra avdelning presenteras åtskilliga exempel på dikter som i olika avseenden går att karaktärisera som uttryck för ”visuell ikonicitet”. Dikten, eller mer exakt, diktuppslaget visas fram varvid en analys följer. Analys och tolkning. Det avslutande exemplet, dikten ”Stationen” av Tomas Tranströmer kan tyckas falla utanför kategorin visuell ikonicitet. Men, skriver Elleström, ”Det lilla vardagsmiraklet på stationen åstadkoms av tågarbetaren, diktarens ställföreträdare i det virtuella vardagsrummet. Hans placerar oss läsare på tågets passagerarsäten där vi häpna erfar hur vardagen blir en världsomsegling och hur en fyrkant på boksidan lyfter sig tillsammans med nejdens våta stenar.


PETER HULTSBERG