Strindbergsåret 2012. Om Hemsöborna skrivits idag!

Kapitel 1

Carlsson kom aningen håglös, ungefär som en aprilkväll som inte bestämt sig för att vara kall eller varm, med en 3-liters bag-in-box under armen och mobilen i handen färdig att knappa på. Displayen lyste blå i kvällen. Clara och Lotten hade varit inne med båten och hämtat honom på Dalarö brygga. Han ser att GPS-en är på så han kan lugnt fortsätta plocka med knapparna på sin Smartphone. Han hittar en bok under aktertoften som han sätter sig på. Konstigt, tänker han, att B:et så fullständigt suddats ut när han stavar sig fram över pärmen där någon präntat L O G G. Han tar några foton med mobilen. En kul grej att MMS:a till arbetskamraterna.

Madame Flod skulle ha mött dem vid bryggan, men hon mejlade strax före Carlssons avresa från Karlstad att hon inte hade tid. Hon sitter på rummet och surfar på nätet. Mest blir det att hon tittar på kontaktsidorna. För säkerhets skull ringer hon på mobilen till Clara och frågar om de kommit fram när hon ser sällskapet angöra bryggan.

När Carlsson når stugan frågar drängarna Rundqvist och Norman om de inte kan ta sig ett glas rödvin. De har inte druckit sedan kvällen innan och känner sig lite vilsna. Snart är de tre litrarna slut och Carlsson tar fram sin laptop för att börja spela ett spel som han tagit med om det skulle bli långtråkigt i naturen. Ganska snart ansluter sonen i huset, Gusten. Tämligen omgående är han gripen av spelet. Någon dåligt insatt skulle möjligen ha tyckt att deras flin påminde om imbecillas i något allmogespel där författaren tagit sig rätten att driva med enkelt folk.

Kvällen är sen och de ska alla sova framåt elvatiden nästa dag. Med ett samfällt – Fy fan va jobbigt! värmer de på kaffet som blev över i mikron.

Carlsson har svårt att somna. En koltrast sjunger så fruktansvärt högt att han inte får en lugn stund. Som tur är har han vågbrus inspelat i sin mobil. Madam Flod som tröttnat på surfandet får för sig att ringa när vargtimmen nafsar henne i de rödlackade tårna, men han sover med vågbruset i hörlurarna. Med bara en 42-årings övertygelse utbrister hon indignerat: – Shit pommes frites!


PETER HULTSBERG