Kärlek 2012

Två diktböcker om den ömtåliga kärleken


Eva Ribich skriver ordknappt. Klart. Nästan krispigt. Dikterna är som renskalade snapshots med kameran. Men bättre. Bättre i bemärkelsen att läsaren ges mer utrymme. Ett fotografi täcker hela ytan med information. I dikterna där motivet framkallas är det ett fåtal ord som hjälper ögat och de övriga sinnena att skapa ett sammanhang. Vårens diktsamling Vi vaknar skildrar en lyckodag om sommaren där de älskande vaknar för att sedan tillbringa dagen på stranden och efter timmarna i solen en stund i eftermiddagens svala rum. När jorden snurrat sitt varv väntar ännu en dag.

Månens ljus
i natt
är solens

Konstigare eller märkvärdigare är sällan informationen. Men till skillnad från fotografiet förmår dikterna läsaren att stanna till och reflektera över det självklara som vid en närmare eftertanke inte är något självklart.

Du har tagit med dig
solen hit in
Jag känner doften
på din hud

Ribich skriver en enkel men samtidigt innerlig kärlekslyrik. Kärleken till vännen men också till sommaren och dagen som skänks de båda. Det är en poesi som för tankarna till en något arkaiserande poesi, en avskalad lyrisk modernism som skrevs vid tiden för mitten av förra seklet i vårt land. Den nakna naturskildringen och de enkla semestervanorna som fordomdags nära nog kunde framstå som spartanska bidrar också till en sådan karaktärisering.. Människan lever under solen och elementen avskärmas inte henne genom allsköns bekvämligheter. Skildringen av en livsstil som denna lockar fram erotiska stämningar. Diktsviten Vi vaknar kommer mycket nära känslan av att brännas av solen, svalkas av badet och att vila på svala lakan när sommaren så kräver.

Även Mattias Alkberg skriver om tvåsamheten och samtalet med den älskande i samlingen Era svin. Men om Ribich reducerar uttrycken till bilder som erinrar om gestaltpsykologins punkter målar Alkberg med expansiva rader som väller fram i katalogliknande sjok. Och om den förre intagits av en stilla tacksamhet över gemenskapen några sommardagar är den senare på kant med åtskilligt. Uppgivet men med bibehållen oppositionslusta skriver han: ”Och jag undrar hur mycket av det som är du / Allt är så svårt / Går barfota / På ett golv där en vinsats exploderat / Går i lera och motvind / Bär tungt och uppför / Solen bränner men fryser / Jag har pissat på mig / Det är mitt i vintern”.

Kärlek. Gemenskap. Innerlighet och stillhet. Kärlekslängtan och ifrågasättande. Sommar eller vinter. Detta är två av vårens diktsamlingar där människans utsatthet gestaltas. En lätt vickning med rodret och dagen kan te sig så annorlunda gårdagen. På ont och gott. Kanske olikheterna de båda diktsamlingarna emellan inte är så stora som det tillförstone verkar.


PETER HULTSBERG