Johan Jönson. med.bort.in. Poesi. Albert Bonniers Förlag
Johan Jönsons diktsamlingar börjar synas i hyllan. De är många och de är digra. Den nu aktuella samlingen med.bort.in är inget undantag. Möjligen kan man tycka att författaren hade tjänat på att sovra i materialet. Men samtidigt skulle det flöde och den kraft som dikterna genererar kanske gått förlorat vid en gallring. För det är trots de ibland fjäderlätta anslagen en kraftfull poesi. Och språkligt avancerad. En återkommande bild är den kalla sperman, sädesceller som liknas vid likmaskar. Bilden av vätskan har att skaffa med främlingskapet diktjaget upplever. Var finns det rum för en litterärt arbetande Johan Jönson? I samhället, i arbetslivet, i familjens hägn?
Jönson skildrar ett nutida Sverige med svart bläck och illa dolt förakt. I närmast maniskt förda anteckningar präntas sådant som virvlar runt omkring honom ned. Samtida politiska strömningar, grannarnas skugglika men likväl påträngande tillvaro blandas i anteckningarna med personliga göranden samt drömmen om att få ingå i ett större sammanhang än att leva för att bortglömd dö en dag. I så måtto framstår poeten som en källarhålsmänniska, en outsider som vet att kritisera det mesta som pågår i samhället. Men hans kommentarer är uppfriskande. Två slagpåsar återkommer genom anteckningarna, nämligen vulgärkapitalismen och det med åren allt påvrare kulturlivet, särskilt det svenska språkets förflackning uppmärksammas.
Med ett utspel som säger att ”ingenting / förmår leva upp / till litteraturens och filmens förlagor” står det klart att författaren ägnar tid till att läsa och att se på film. Referenserna till andra berättare är inte överdrivet många men när dessa noter slår ner i texten sprängs den privata sfären och Jönsons kulturella gärning som poet placeras i en kontext där olika genrer och deras upphovsmän har det gemensamt att de strävar efter att beskriva, och möjligen befria, människor från underliggande komplikationer bakom vår vardagsmoral, vårt konforma beteende och våra föreställningar om ”gott” och ”ont”. Två exempel kan nämnas: Gunnar Ekelöf och Jelineks/Hanekes film ”Pianisten”. Möjligen går det att invända att poeten hemfaller åt slentrianvänsterns angrepp på antastningskapitalismen. Men invändningen kommer på skam eftersom Jönson för det mesta träffar rätt i kritiken då det är den ”inskränkta” individen som får klä skott. En mer övergripande aspekt gäller själva samhällsbygget och har att göra med frågan hur det skulle kunna vara möjligt att leva som fattig idag. Indirekt läser jag att dikterna hävdar att vår tidsålder är problematisk, inte enkom på grund av att många saknar pengar utan att det förutsätts att vi formas till konsumenter. I en sådan kritik kan vem som helst instämma oberoende av partifärg.
med.bort.in. kan tyckas avskräckande (1243 sidor). Men förfäras inte! Stig bara in i Johan Jönsons sanningssökande värld där längtan efter en humanism värd namnet för pennan. Kanske drömmen om ett liv under och bakom konventionerna inte är förlorad. Eller är vi hänvisade till diktens värld? Poeten skriver: ”kanske. / kan inte dikten. / erfaras.”
PETER HULTSBERG
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar