MONOLITER

Konstnären Evert Lundquist (1904–1994) väljer inte sällan vardagliga föremål som motiv: en stol, en yxa, en spade. I naturen fångar stenarna och träden hans öga. Ett särskilt intresse tilldelas olika kroppsdelar. Var och en som är förtrogen med Lundquists bilder vet att han avbildat ett ben. Just så. Benet, inget mer. Olika djur uppmärksammas likaså, grisen t.ex. I dessa målningar och etsningar isoleras något trivialt. Genom utvaldheten eleveras det banala och blir till något exklusivt. Upphöjdheten förvandlar tinget utan att något i sak ändras. Spaden som står nedtryckt i leran förblir en spade. Däremot ändras perspektivet. Det prosaiska och materiella öppnar för spekulationer långt utöver vad ett jordigt redskap vanligtvis brukar förmå.

Rolf Söderberg skriver i en bok om Lundquist monoliter (isolerade föremål): ”Dessa motiv är vardagliga. Vi möter dem lika lätt vid en vandring på landet, som vi möter de van goghska skorna varje morgon i vår stadsvåning. Men i vår upplevelse blandas känslan av att ställas inför det välkända med en smygande förnimmelse av avstånd och främlingskap”. Måhända ser betraktaren vad som tidigare gömts i vardagen. Spaden bildar ett tecken.

Fenomenet ”monoliter” möter oss även inom lyriken. Vardagliga föremål, men även olika kroppsdelar, som isolerats och ställs fram, finns snart sagt att studera i varje dikt av Lennart Sjögren. Särskilt i de tidigare samlingarna, där Lundquists ”ben” tycks korrespondera med dikten ”Människans fot” i samlingen med samma namn. Även grisen som motiv upptar intresset hos de båda. I samlingen Havet byggs stora delar av natursynen i dikten om havet upp genom att författaren beskriver grisen och samtidigt avslöjar människors uppfattning om djuret. Grisen som huvudaktör bidrar till att synen på invanda föreställning kanske ändras helt eller i alla fall något litet. Sjögren skriver liksom i en kommentar till dem som inte uppmärksammar eller tränger in i det vardagligas mysterium; de som lockas av det spektakulära och av den anledningen möjligen missar de fundamentala i tillvaron:

— De säger att det är nedlåtande att kalla Havet en sugga
de förstår inte det utbredda
som livet växer ur,
som sakta vältrar sig åt sidan.

Dikterna i samlingen Havet (1974) är inte några verbala analogier till Lundquists monoliter. Därtill är just dessa dikter för mångfacetterade och infallsrika. Men sådana verbala motiv där ensamma föremål lyfts fram till beskådande finns i långa rader att hitta hos Sjögren. Poängen med att här visa på grisen har att göra med den verkan som det triviala åstadkommer när bilden eller dikten placeras inom ramarna och pärmarna till något vanligtvis mer konventionellt.

Variationen kan tyckas stor, skriver Ulf Linde på ett ställe om Lundquists målningar, men samtidigt anar man att han hela tiden valt sina motiv i ett och samma syfte: att gestalta det tidlösa. Linde fortsätter: ”När han målat enstaka föremål har det säkert berott på att de i singularis tett sig oberörda av människans alla uträkningar med de ting hon samlat omkring sig. De tjänar henne inte längre”. Jag utläser en civilisationskritik i kommentaren. I Lennart Sjögrens många lyriska stilleben där rekvisitan begränsas till ett föremål möter tidlösheten likaså; därtill en djupgående moral som trevar med sina rötter i tillvarons grundvatten.

PETER HULTSBERG