På scen: Katarina Rodopoulos, Sara Glaser, Martin Ellborg, Lasse Sonnesjö, Peder Nabo samt två dockor. Text: Ulf Evrén. Regi: Joakim Engstrand. Ljus: Jesper Kongshaug. Musik: Peder Nabo. m.fl. Producent: Nina Olsson
Poesins möjlighet att uttrycka en verklighet mellan det brutala och drömmen om en bättre värld lindrar smärtan i Byteaterns senaste föreställning Den som vandrar om natten. Lägg därtill glimtar av värme i människors möten med varandra. Berättelsen tar oss med till Rom och Jerusalem vid tiden för vår tideräknings början. Vi får följa Marcus, en pojke som inte älskas av någon och hans väg till och genom vidrigheterna på slagfälten. Djupast sett avhandlas ondskans alla förklarliga men även obegripliga utfall. I förlagan, Marianne Fredrikssons roman med samma namn, uttalar vishetsläraren Anjalis tanken att det endast torde vara hatet som bryr sig om huruvida kärleken segrar.
Våldet river skoningslöst och mörkret står tätt också för en person som sett ljuset. Nattvandringen undslipper ingen. Och hur motsägelsefullt det än låter är det i detta som en tröst finns att söka. Häri anas föreställningens budskap. Och styrka. Verkligheten gestaltas osminkad. I en nyckelscen drunknar Anjalis, men endast för att pånyttfödas. Ett barn ingjuter mod i mannen och med ens kan den i öknen uppvuxne simma! Att Marcus med tiden kommer att utvecklas till en våldsverkare motsäger inte faktum. Några godhetsgarantier utfästs aldrig.
Pjäsen genomkorsas av en mängd personer, mer än 30 stycken. De medverkandes förmåga att gestalta denna mångfacetterade skaras irrationella reaktioner är imponerande. Problematiken som uppkommer i möten mellan människor avlöser varandra och fångas in av individerna som själva blir offer i en grym kurragömmalek. Scenlösningarna och de överrumplande inpassen skapar både distans och intensitet. Driver på och stannar till vilket öppnar för en stunds reflektion. Tillsammantaget verkar dessa rusningar och hållplatser för att eventuell långtråkighet stängs ute.
Särskilt vill jag uppmärksamma det känsliga samspelet mellan Nabos musik och Kongshaugs ljussättning. Projektionerna. Genom dessa diskreta men samtidigt inträngande sensationer lockas bilder fram som inte kan föras i bevis; varför de av samma anledning blir mycket intressanta. Är det sena tiders bombflygplan som projiceras, eller är det ljudet av en accelererande flygplansmotor i en av stämmorna till musiken som manar fram minnesbilderna av terrorbombningar?
Allvar med innehåll är sällan tråkigt. Frågorna som har med ondska, våld och individens oförmåga att slingra sig ur determinismens garn väntar på att ventileras. Hur pass långt någon är beredd att vandra om natten varierar. Under alla omständigheter bjuder pjäsens Via Appia in var och en att treva efter en ljushållare längs tillvarons gränder. Osentimentalt så det förslår. Vid ett tillfälle tränger dock en tår fram för att spegla det matta scenljuset. Det sker när Anjalis frågar Marcus – älskad av ingen och förutbestämd att gå ut i kriget – om han ska stanna hos honom. Svaret blir ”ja”. Ett ord som borde få avsluta många möten.
PETER HULTSBERG
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar